Beata Rosenhane

Barocken var en era då så mycket som nu är invant och ses som axiom var helt nytt och banbrytande. Kvinnors utbildning tex. Nu är de flesta och bästa studenterna kvinnor.  Men på 1600-talet var kvinnors bildning en anomali. Kvinnor skulle högst klara att läsa och skriva hjälpligt, inget mer. Men i Frankrike började kvinnor, även utanför nunnornas bildade led, söka bildning i grupp. De kallades preciöser och var så inflytelserika att självaste Molière skrev en nid-pjäs om dem. Förlöjligande är en gammal beprövad härskarteknik mot människor som vägrar inordna sig i könsmaktsordningen. 

Mme de Lafayette

Vad gjorde då dessa kvinnor som förtjänade Molières hån? Jo, de läste och konverserade om livets viktiga frågor: religion, döden, meningen med allt, relationer och politik, i grupper som träffades i någon förmögen kvinnas sovrum. De ville förnya språket och lyckades till och med införa några nya ord och uttal i franska språket tex bytte de ut r:et i chair så det blev chaise (stol) och det gamla ordet för kanin (connin) byttes ut mot lapin. Många var djupt troende kristna i Blaise Pasquals väckelserörelse som Madame de Lafayette, författaren till La Princesse de Clèves, en roman om en kvinna som väljer sitt eget liv. Mme de Lafayette kallade sin roman: "un resonnement contre l'amour"-ett resonemang/en argumentation mot kärleken. Då menade hon inte Kärleken utan förälskelsen och äktenskapet. Prinsessan väljer att gå i kloster i stället för kärleken till två mycket värdiga män.

I Sverige fanns en och annan kvinna med liknande preciösa tendenser och idag minns vi speciellt

Avhandling om Beata Rosenhane

Beata Rosenhane (1638-1674). Hon var mycket beläst och skrev poesi, uppsatser, böcker om retorik och läromedel i konversationskonst. Hennes far var nämligen så barockigt modern att han tyckte att även flickor skulle ha bildning och den begåvade Beata gjorde sin far stor ära. Att "bli gift" var inget hon strävade efter eftersom hon hade sett alltför många män förvandlas från uppmärksamma fästmän till ointresserade makar. Hennes bror ogillade hennes kräsenhet.

Beata Rosenhane stod ändå på sig och gifte sig först vid 33 års ålder med en två år yngre man eftersom hon märkt att en ogift ungmö hade det ännu ofriare än en gift kvinna med en hygglig man. Hon klagade över att allt hade varit annorlunda om hon hade fötts med ett annat kön, om hon varit sin brors bror. Beata dog endast tre år efter bröllopet, barnlös. Hennes bror drog slutsatsen att hon blivit så där märkligt egensinnig av all bildning hon fått del av. Han uppfostrade därför sin egen dotter till en person "utan egen vilja".

I adventskalendern presenteras olika förebilder i brytningstider, den protestantiska förståelsen av begreppet helgon, och idag på sin namnsdag får Beata Rosenhane, en svensk preciös, bli vårt föredöme. Att våga vara på tvärs med tidsandan och följa sin vilja trots hån och förakt är inte lätt, hon hade ju inte facit på historiens gång. Hade inte hon och oändligt många andra förtryckta vägrat foga in sig i leden utan motstånd hade vi fortfarande tyckt att kvinnor ska fostras till att bli en person utan vilja. Och den världen vill jag inte ha.

Beata Rosenhanes soundtrack blir en ortodox hymn som Lars tipsat om. Den skönhet som finns i hymnen får mig att se hur Mme de Lafayette tänkte kring Kärleken, var det inte lika vackert som kärleksrelationen mellan Gud och människa, fick det för hennes del vara. Hennes Prinsessa som valde klosterlivet i stället för livet som förmögen hustru till en lika rik man blir trovärdig i glansen av Jesu fullkomliga kärlek.