Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

söndag 28 februari 2016

Lukkari

Den laestadianska musiken är speciell. Inte alla tycker om den. Man ska sjunga långsamt, om det till äventyrs finns en organist ska laestadianen sjunga lite långsammare och släpa efter i baktakt, som reggae fast betydligt mindre dansant. Sången är helt oberoende av orgeln, det är kantorn som får anpassa sig eller inte-det spelar mindre roll för de sjungande men de håller i alla fall samma tonart. Sedan sjunger man med en speciell sångteknik som på akademiskt språk kallas Arktisk klämsång. Det är en klanglös lite nasal röst som man ska sjunga så starkt som möjligt i ett högt tonläge, nästan skärande. Samma teknik används vid jojk, riktig jojk alltså , som inte bara är vanlig sång på samiska. Här sjunger bakgrundskören med denna teknik fast de kommer från Sydafrika:

Att detta ansågs som fult av svenskar från södra Sverige på 17- och 1800-talet, mestadels präster, kan man kanske begripa. Europeiskt Bel canto-ideal lever ännu med mjuka toner som får stor klang genom ett öppet bröst och huvud och avspända stämband. Men hos oss är det denna urgamla sångteknik som fortfarande hålls högt.

Man sjunger inte bara starkt och långsamt utan också ur 1937 års psalmbok. Av oklar anledning anses den som den ultimata psalmboken vilket ju verkar konstigt eftersom man använder Karl XIIs Bibel vilket ju stämmer om man vill göra som Laestadius gjorde, men en så modern psalmbok? Laestadius var ju död sedan länge 1937. Jag har inte fått något bra svar på frågan men jag antar att den användes under laestadianismens senaste stora väckelse på 1950-talet och ungdomsväckelsen kring Bengt Pohjanen* på 1970-talet, samt att 1986 års psalmbok har med andra kyrkliga traditioners sånger (läs frikyrkliga) som man anser vara heretiska. Sedan försvann ju en del psalmer från 1937 års version men de är inte så mycket sjungna ändå, så det är ganska ologiskt. Men en favorit som sällan hörs i SvK nuförtiden är "Ingen hinner fram" som pappas kompis Jan-Erik Kuoksu citerat på denna målning av min pappa, stigfinnaren och försångaren, där han visar Janne vägen över ett fjällpass:

Ovanstående gäller alla olika inriktningar av Laestadianerna**. men bara i östlaestadianska sammanhang är det okej med orgel och gitarr till sången.  Västlaestadianer har orgel på sina gudstjänster men "Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska lappmarken" håller sig till gammal sed och har fortfarande bara försångare. En man med stark röst och gott musiköra sitter framme i kyrkan/bönhuset och sjunger långsamt så de andra kan hänga på. Men även denne lukkari (klockare) sjunger lite fortare än och före resten av församlingen som hänger på en kvarts takt efter lukkari. I början är det nästan bara lukkari som sjunger så hakar fler på och sjunger starkare efter hand. Man sjunger alltid alla verser på psalmerna och hela tiden ökar styrkan till ett crescendo i sista versen när alla hakat på och känslorna kommit i svall för att sedan minska något i styrka på slutet.

De som känner till fenomenet "sång i anden" skulle känna igen sig i hur sången växer och böljar men laestadianer sjunger aldrig i stämmor. Ändå upplevs sångsättet ofta som väldigt "djupt", man blir berörd. En skånsk kvinna som gift sig med min vän Åsas morbror och kom hit till Tornedalen som vuxen blev intresserad och har skrivit akademiskt om denna sångkultur. Hon heter Lisbeth Carlander Fredriksson och använder begreppet "mytisk" sång om jojk och leastadiansk sång och det är hon som gett tekniken namnet Arktisk klämsång. På norska kallas den pressesang. Vilket förklarar hur det låter och känns att sjunga så. Men Fredrikssons "mytiska" sång betyder sång som ger oss kontakt med det förflutna eftersom detta är en mycket gammaldags sångkultur. Här finns hennes D-uppsats att läsa.

Eftersom jag både jojkar och sjunger både klämt och "vanligt" och dessutom vuxit upp mitt i denna kulturskatt förstår jag vad hon menar. För mig är definitivt den klämda tekniken mer nära känslorna än det Bel canto-inspirerade europeiska sångsättet som man lär hos sångpedagoger och de flesta uppfattar som njutbart att lyssna till. Det känns som ett band bakåt i tiden till de gamla kvinnor som sjöng högt, starkt och gällt i kyrkan utan att skämmas när jag var barn.

I öst har man en egen sångbok kallad Sions sånger/Siionin laulut. Där förekommer folkliga sånger som inte finns i Psalmboken. De är ofta skrivna av Lina Sandell och andra visdiktare från väckelsernas storhetstid. Många handlar om Himmelriket och livet efter döden när Jesus kommer med sitt rike. Nyligen kom också en ny Laestadiansk psalmbok som inte bara används av Fridsförbundet (dem vi kallar östare här). Men Siionin Laulut räknas inte som kosher av De förstfödda. Tvärtom. I en liten bok där man redogör för sin trosuppfattning har de pedagogiskt spaltat upp vad Öst respektive Väst tycker i olika frågor. När Öst menar att Sions sånger är uppbyggliga, tycker Väst att: "Sions sånger äro horvisor" vilket man kan säga är ord och inga visor.

Min mamma tyckte dock om dessa sånger och vid sin dödsbädd hade hon Sions sånger på sängbordet. Jag vet att hon särskilt tyckte om denna som vi försökte sjunga för henne, men vi kom inte ihåg melodin och hennes lille fickversion av sångboken hade inte noter. Som tur var fanns den på you tube med en sångare som har en helt annan röstteknik än den laestadianska, men ändå. Mamma fick sin Sions sånger med sig i graven för hon älskade sång och musik och fungerade i praktiken som försångare i alla sammanhang där hon var, fast det i laestadianska sammanhang bara accepteras en manlig sångare som officiell lukkari.


I mina föräldrars ungdomsgäng var de berörda av den östlaestadianska ungdomsväckelsen på 1970-talet, som på många sätt hängde ihop med Jesus-rörelsen och den karismatiska väckelsen i de historiska kyrkorna. I mina föräldrars krets fanns en ung man som spelade gitarr och sjöng så bra att vi barn aldrig ville lägga oss när han var där. Han var rolig också, L-G Forsberg, vars son nu sprider Sions sånger till en större allmänhet. Sonen Markus har startat gruppen Suurunmaa som sjunger lite lagom klämt på denna vackra version av en annan "Hemlandssång":
Som jag antytt tidigare är jojktekniken likadan som den laestadianska psalmsångstekniken. Lisbeth Carlander-Fredriksson kallar den arktisk klämsång. Många moderna och folkkära jojkare sjunger inte så jätteklämt tex Sofia Jannok har en mycket skolad jazzig sångteknik som nog upplevs som mer lättillgänglig och endast i de rena jojkpartierna kommer en viss klämd ton in. Hon jojkar lika njutbart som Alice Babs joddlade. Men Mari Boine från Norge både jojkar och sjunger "pressesang". Här i en psalm som kunde vara sjungen i en laestadiansk byabön, exakt så här låter det. Lägg märke till att tekniken bara fungerar riktigt bra när man sjunger starkt, Mari Boine löser det genom att viska i svagare partier:

Och nu invänder vän av ordning: "men Laestadius förbjöd ju jojk" jo han ogillade jojkande fyllon och om texten man jojkade handlade om gudar i den nordiska mytologin men sångtekniken är densamma i psalmsången och Laestadius tyckte faktiskt jojk var acceptabelt om det var "den mjuka vuollen som sjungs av en vacker kvinnostämma ".  Här här här här här och här har jag fördjupat mig mer i jojken efter önskemål från H-f.

Avslutar med östlaestadianernas musikaliska galjonsfigur, Markus Wargh på orgel som ackompanjerar Fridsförbundet i Luleå domkyrka. Detta för en skivinspelning som min mamma lyssnade mycket på sina sista år i livet och så fort vi inte sjöng för henne på dödsbädden fick hon lyssna på denna favorit-CD. Här har församlingen övat men lite av den laestadianska baktakten hörs ändå. Det blir en härlig efterklang i Domkyrkan med denna eftersläpning– tycker jag som är van. Andra uppfattar det måhända inte lika positivt.


Lars delade en länk till en keltisk psalmsång från ön Skye med försångare utan orgel. Jättebra ljudexempel!
* Bengt Pohjanen konverterade senare till Rysk-Ortodoxa kyrkan.
** Det finns en hoper inriktningar inom laestadianismen som är störst på finska sidan men är spridd över hela Nordkalotten och är mest traditionell i väster alltså i Gällivare, västra Kiruna kommun och Nordlands och Finnmarks fylken i Norge. Här kan man läsa mer om laestadianismen från en finsk vinkel men mycket stämmer över hela Nordkalotten eftersom rörelsen är gränslös på det gamla sättet. .
Ytterligare ett exempel på klämd teknik, här från Bulgarien, tips från Rebella:


26 kommentarer:

  1. Fantastisk vacker musik =) gillar Mari Boine klippet mycket, hon sjunger jesus kom här in i hjärtat, men dom kungliga kunde nog inte varit mer stela :P det kyrkliga är en rik skatt med musik och har ju varit så långt långt tillbaka . Såg för länge sedan en ateist som menade att det inte är konstigt att kyrkan har fin musik, förr köpte man alla talanger och tvingade dom att spela i kyrkan menade han, en tant gav svar på tal som jag tyckte var spot on, nämligen att då förstår man inte hur kultur fungerar, man kan tillhanda hålla en miljö där konstnärer och kreativa själar trivs och låta dom skapa, men man kan aldrig tvinga fram kreativitet och nyskapande . tydligen har kreativa människor alla tidsåldrar funnit ett hem i kyrkans domäner.

    Vet inte om du känner till denna lite udda gealiska psalm stil som lär vara vanligast på ön lewis.

    https://www.youtube.com/watch?v=vZBgjepiRJc

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med om kreativitet. Den kan inte tvingas fram och kyrkan må vara hur hård som helst, tvång skapar inga mästerverk.

      Uppdaterar med denna sång för här hörs det hur en försångare fungerar så bra.

      Radera
  2. Tack för den genomgången!

    Ja Mari Boine sjunger verkligen vackert. Och som du säger klingar det bäst när hon tar i lite. Men "klanglöst och lite nasalt" kan man väl inte beskriva det som?

    När jag läser din beskrivning inser jag att jag för länge sen läst en beskrivning av laestadiansk psalmsång, en sån där historisk text skriven av skeptisk sörlänning som beskrev de vilda norrlänningarnas seder och bruk - ungefär så. Det var inte jättetydlig släpning i inspelningen med Wargh & kör men visst, det är inte idealet att verkligen klippa tonerna på taktslaget. Blir det mer av eftersläpning när församlingen inte riktigt kan psalmen? Jag hoppas sånt finns inspelat, bevarat för eftervärlden - för jag inbillar mig att detta måste vara traditioner på utdöende men jag kanske har fel?

    Hur har det funkat, lite längre tillbaka i tiden. Är det statskyrkans vanliga församlingar som i vissa fall dominerats av laestadianer och då har detta varit modellen för psalmsång, eller har man haft ett sätt att funka i statskyrkan och ett annat i de egna samlingarna där man inte haft orgel? Det kan inte vara lätt att spela till om man inte är van, jag menar om det kräver en viss följsamhet. Om det är församlingen som "äger" sången, inte orgeln som dikterar. Noterar f.ö. att det i inspelningen med Wargh & kören är jämförelsevis låg volym på orgeln. Det är inte den som lyfts fram.

    Systemet med släpningen efter försångaren måste ha uppstått som en effekt av inte särskilt läskunnig församling, som sedan utvecklats till ett ideal i sig. Inte minst det där med den ökande volymen fram till sista versen, eftersom det tar ett par verser innan folk lärt sig om inte alla kan psalmen sen förut. Nu ska vi se, när levde Laestadius... 1800-1861. Med tanke på att jag haft släktingar från "obygden" födda under 1900-talets första årtionde som bara fått ett par terminers skolgång och fått i sig det allra nödvändigaste - läsa skriva räkna - låter det alls inte orimligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror nog detta med eftersläpning blivit ett ideal just pga icke-läskunnigheten och sedan ska man göra så, detta är ju en mycket konservativ rörelse. Reaktionär är fel att säga, de tog ju till slut till sig 1937 års psalmbok.

      Jag ändrade rubriken så du ska slippa klä skott för mina idéer, insåg att det blev bäst så.

      Det är hemskt svårt att beskriva hur man sjunger, men med klanglöst menar jag den där stora huvudklangen som sångpedgoger talar om, den ska man inte ha. Bättre kanske att säga liten resonans i huvudet genom att man stängt till näsan.

      Hos oss hade få kyrkor orgel. Jukkasjärvi kyrka fick orgel vid förra sekelskiftet, en liten tramporgel, så försångare var det vanliga. Säkert var det också så i andra delar av Sverige men alla har ju sina egna traditioner. Folkliga utsirade koraler är ju inget vi har här uppe (man ska ju inte utmärka sig) men det finns ju traditioner kring det på andra håll, inte bara i Dalarna.

      Nej, efterklangen hörs inte så mycket i Wargh-inspelningen. Försökte själv spela in från en gudstjänst för några år sedan men ljudkvaliteten blev inte bra. Men som du märker är orgelns ingen huvudsak alls och folk sjunger verkligen med hela hjärtat och för full hals.

      Precis som du antar jag att traditionen så sakteliga försvinner även om Lisbeth Carlander-Fredriksson funnit ungdomsgrupper att studera för sin D-uppsats när hon var i Nordnorge. Hon (och jag håller med om att det verkar troligt) menar att detta är en rest av en kultur som rådde för några hundra år sedan i hela Norden och kanske hela Europa i varierande grad.

      Exemplet från Sydafrika tog jag med eftersom jag själv kände igen sångtekniken när jag kom till Tanzania första gången. Där sjöng många, speciellt äldre kvinnor "klämt" och gällt.

      Vi har ju i Europa bulgariska damkörer som sjunger med samma teknik och manliga fiskarkörer på Sardinien som jojkar i stämmor och Lars ger ju ytterligare exempel från keltiska områden. I delar av Europa där man levt lite i utkanten av den större samhällsutvecklingen har denna musikkultur levt kvar.

      Radera
    2. Om man läst Kalle Dussin-bibeln förklarar det varför samekonstnären Nils Nilsson Skums brev till NK - som sen via omvägar hamnade på Nordiska museet - har den stavning det har. Det är jättemärklig svenska. Numrerade verser som i Bibeln - han hade nog nästan inget annat läst än den! Jag har tänkt att stavningen berodde på att han nog kunde ungefär lika mycket norska som svenska, men lär man sig läsa i Kalle Dussins bibel så... de har haft brevet utställt en gång, tyvärr bara som rekvisita till teckningarna i en monter där man knappt kunde se vad det stod.

      Karl XII:s bibel är väl satt med frakturstil. Hur många kan läsa det idag? Finns utgåvor med läsligt typsnitt?

      Görs det nytryck av 1937 års psalmbok, eller sliter man bara på de man har?

      Om man har orgel, då har man inte försångare? Antingen eller?

      När du skriver om "en rest av en kultur som rådde för några hundra år sedan i hela Norden och kanske hela Europa i varierande grad". Syftar du då på sångsättet, det pressade, eller på långsam sång med försångare där församlingen släpar efter?

      Radera
    3. Jag har en gammal släktings Bibel det är en Karl XII på finska satt i frakturstil, även den samiska varianten är satt i frakturstil. För människor här i norr är norska och svenska ungefär samma språk så det är nog en orsak till stavningen. Men att lära sig ordet "vägskräppo" för resväska gör nog också att brevet ser konstigt ut. Samt dessa siffror, så skrivs ju både Bibel och psalmbok. Dessa två var ju nästan all litteratur som fanns i hemmen, Laestadius postilla fanns ibland också men annars var det magert med böcker.

      Jag tror både sångstilen och försångarkulturen har varit mer spridd. Orglar och andra instrument var ju dyra och de flesta hade bara sångrösten att tillgå. Sångstilen finns också kvar som i de exempel jag gav lite varstans på jorden. Den är väl effektiv och hörs bra. Dessutom är det kanske mer den sångstilen man kan av sig själv eftersom barn ofta sjunger så tills de lägger märke till hur andra sjunger och börjar härma dem.

      Radera
    4. Nu ska vi se Haeffners koralbok... nej det är sent, 1800-tal. Det var dock en återgång till äldre stil, sägs det. Långsamt tempo. En ton per stavelse, alltså inga melismer - det ansåg Haeffner för svårsjunget.

      Jag leker med tanken att försångarsystem och en naturligt något eftersläpande församling, vilket resulterar i andra ideal med andra effekter än hur en inrepeterad kör normalt låter, varit något spritt i Europa och att psalmerna därför utformats så som Haeffner ansåg vara idealiskt. Men det är ju bara en spekulation.

      Radera
    5. Ja, men den har god grund i hur det varit (och är) med försångare utan kör och notlitterata sångare.

      Lite på samma sätt som gregoriansk sång är perfekt i stenkatedraler, där skulle snabbare rytmer bara dunsa mellan väggarna och låta som buller. Man anpassar sig efter den verkligehey som råder.

      Hur ska kyrkan göra nu med alla som inte sjunger offentligt annat än i allsång på Skansen om de får micken under näsan?

      Radera
    6. Jadu.

      Överge modellen med församlingssång?

      I så fall finns två vägar att gå.

      1) Ersätta med musikframträdanden. Församlingen blir passiv.
      2) Ersätta med växelläst talkör.

      Jag förordar version 2).

      Radera
    7. Alternativ 2 är absolut att föredra tycker, redan nu är det för mycket "musikproffs" som framträder i kyrkan. Att folk sjöng mer förr ser man på att Bach passioner numera framförs hel och hållet av en kör medan det på Bach tid var församlingssång i koralerna.

      Enkla Taizé-körer som alla lär sig direkt, liknande det du skriver om St. Katarina-församlingen är också en framtid. De undervisande delarna i de svårare psalmerna kan ju tas i talkör.

      Vad märkligt det kan bli. Förr var det så roligt att sjunga att uttryck som "vin, kvinnor och sång" uppfanns. I alla läsarsånger längtar man till Himlen för att få sjunga tillsammans. Nu är det svårt att få unga musikelever att vilja sjunga i kör antingen inte sjunga alls eller sjunga solo och vara stjärna.

      Radera
    8. Man skulle kunna sänka tonarter också Många får hoppa mellan oktaverna.
      När befolkningen blir längre så tenderar stämbanden att bli längre och lämplig tonart att bli lägre.

      Radera
    9. Ja, det skulle också vara en åtgärd, som ofta redan görs av en del kyrkomusiker. Sedan beror det låga tonläget också på ovana vid att sjunga dåliga "core" muskulatur men måste ha ett visst magstöd för högre toner, spänsten ökar med övning så de båda sakerna samverkar till dålig psalmsång eftersom inte alla tränar sång vardagligen.

      Radera
  3. Kan klämtekniken ha något att göra med ett behov av att höras långt? Kulning har med det att göra, man ska få hem korna och kunna höra varandra dessutom. Men nej...så är det nog inte.

    Det var om Laestadimismen på radion nu på eftermiddagen. Bl a var en predikant vid namn Håkan med. Men jag kunde tyvärr inte lyssna mer än några minuter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror nog att det spelar roll att man hörs bra. Kulning är ju faktiskt liknande sång tekniskt sett. Kul med programmet ska kolla det. Kan det vara Håkan Kero du hörde?

      Radera
    2. Tack för tipset, det var ju från Kuttainen=) en plats i mitt hjärta. Håkan Siggemo var predikanten ifråga så klart. Keros är ju från Sattajärvi.

      Radera
    3. Lyssnat på hela nu, men det fanns ju 3 program till!
      Mycket intressant och nästan lite paradisisk känsla ibland (beskrivningen av ungdomarna vid sjön i den ljusa sommarnatten)

      Radera
    4. Ja jag måste lyssna på de övriga tre också. Hr Bråddjup lyssnade också. Jo så där gör även mina ungdomar far till stranden och tänder en eld med en gitarr. Det är faktiskt mysigt. Så gjorde vi i vår ungdom. Vi gillar ju att sjunga så midsommar firade vi på toppen av Luossavaara sjungandes psalmer och lovsångskörer och jojkandes så det hördes till Norge-tror jag. Men det gällde att vara varmt klädd.

      Ungdomarna i Kuttainen är mysiga och kloka. Gjorde ett skolutvecklingsprojekt där och I Karesuando skola för några år sedan för LTUs del. Här finns den om Karesuando: http://pure.ltu.se/portal/sv/studentthesis/att-gestalta-ett-ursprung%285df4705b-1f76-4783-b44a-133a12acfb27%29.html

      Hittar inte den om Kuttainen den ingick i ett Arena Lärande-projekt på LTU och kanske den togs bort när Arena Lärande lades ner.

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Här kommer länken till programmet som alla borde lyssna till: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/682753?programid=2702

    SvaraRadera
  6. Detta blir lite off topic men jag har inget bättre ställe att placera det skrivna på.

    Hittade ett avsnitt i Nordisk familjebok, som fick mig att undra om laestadianismen kan klassas som en karismatisk rörelse?
    http://runeberg.org/nfbo/0423.html
    En egendomlig företeelse
    för læstadianismen äro de s. k. "liikutuksia"
    (rörelser). Dessa bestå i våldsamma känsloutbrott,
    som taga sig uttryck i ljudliga snyftningar och rop,
    i hoppande och handklappningar samt i omfamningar och
    vaggande kroppsrörelser m. m. Sådana känsloutbrott
    äro vanligast hos kvinnorna och inträda i synnerhet,
    då predikanten i målande färger och med beslöjad
    röst skildrar Kristi lidande eller den eviga
    salighetens härlighet. Vid nattvardsgångar pläga
    äfven liikutuksia förekomma, ehuru numera sparsammare
    än förut.


    Texten är utgiven 1911, så "förut" torde vara på 1800-talet.

    Eller, "karismatik" kanske bör förknippas i första hand med tungotal och helanden? I så fall är detta inte karismatik, antar jag. Beskrivningen får mig att tänka på västerländska missionärer ur förgången tid som beskriver infödingarnas omogna känslosamhet. Tja, lite den situationen var det väl, men någon typ av kulturell bakgrund borde finnas till sånt här? Ett strikt reglerat vardagsliv som kräver någon typ av känslosam avreageringsmekanism? (Du hör min skepsis.)

    Ska se vem som skrev artikeln i Familjeboken... O. B. "O. Bergqvist, biskop" enligt listan över tillfälliga medarbetare. Olof Bergqvist, den förste biskopen i Luleå stift, ursprungligen värmlänning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. det är helt sant att dessa karismatiska drag finns i laestadianismen fast de aldrig kopplas samman med Pingströrelsen i övrigt (vilket de absolut inte vill!) Laestadius berättar själv att en kväll föll anden över ett bönemöte i Karesuando och en kvinna började hoppa, dansa och sjunga av glädje. det som akllas rörelse/liikutuksia påminner om bönebruset i en pingstförsamling och sången kan också likna "sång i Anden" även om ingen ber högt i tungor, flerspråkigheten är ändå så väletablerad i laestadianismen och meän kieli är ju "himmelens språk" redan.

      Man har aldrig helandemöten i bönhuset eller kyrkan där är det förlåtelse och Petri nycklar som gäller. Dvs att man löser varandra från synder efter bikt. Däremot finns det leastadianer med gåvorna som nämns i NTs brev. Per Simma i Lannavaara är en välkänd förebedjare som folk vänder sig till för att få hjälp mot sjukdomar.Min släkt har haft fleras om kan stämma blod och be för sjuka till helande. Man får aldrig ta betalt för detta inte ens bakvägen. En känd botare, Adolf Kelottijärvi är helt utesluten i dessa sammanhang för ahn både tar betalt och ber folk sätta in Dagens ros i lokaltidningen om de blir friska. Det "normala" helandemötet" och snikna predikanter som Jens Garnfeldt räknas absolut inte som koscher utan tvärtom som Djävulens redskap. Andra kan tala profetiskt eller skilja mellan andar tex. Så egentligen borde den väl räknas som en karismatisk rörelse men många frikyrkliga och pingstvänner tycker laestadianer sysslar med gammal vidskepelse snarare än Andens gåvor. Laestadianer å sin sida tycker Pingst är ute och cyklar i "själisk" extas, inte Anden.

      Radera
  7. Den här dyk nyss upp i mitt twitterflöde. Tänkte att det här inlägget var ett rimligt ställe att posta en video med en minikör (dam-dubbelkvartett) från - eh, vet inte. Men journalisten Margit Richert bor nånstans i forna Jugoslavien numera, om jag minns rätt, så det är väl därifrån.
    https://www.youtube.com/watch?v=m9dxJI3UAJg
    Jag associerar till bulgariska radions damkör, om du minns den. Den var riktigt hipp för 20 år sen eller så, en av deras plattor hamnade plötsligt på försäljningslistor världen över. De lät ungefär så här, fast det var en större kör och proffsigare.

    Verkar det inte vara anmärkningsvärt många av de här klämsångskulturerna som har stark tradition av kvinnliga sångare och ensembler, även i offentligheten? Kanske det klämsångiga passar den kvinnliga rösten extra bra, eller nåt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har nog rätt i ditt antagande om kvinnorösten och klämsången, dem jag hör sjunga så numera är uteslutande kvinnor, tradjojkare och mycket gamla män. Kankse vill inte yngre män sjunga så för det blir lite "pipigt".

      Härligt klipp! Ska uppdatera med det.

      Radera
    2. Här en mansfemtett från samma tillfälle. Jag föredrar nog tjejerna men OJ vilka maffigt dissonanta ackord, som de låter klinga länge, länge för full hals.
      https://www.youtube.com/watch?v=-YV_I9rsVtE
      Hade damkören snällare ackord, eller bara reagerar jag mer på det när männen sjunger?

      Det finns några filmer till.
      https://www.youtube.com/user/Gittosmat/videos?sort=dd&view=0&shelf_id=0

      Radera
    3. Häftigt, är det Mattis-rövarnas pappor som sjunger?

      Och nog låter det som 4000-årig sång på något sätt. jag är väl knasig eller miljöskadad men jag gillar det!

      Radera