9 mars Edwin av Northumbria och drottning Ethelburg

 

Som Northumbrias första kristna kung vördas ibland Edwin som helgon. Beda var dock inte så imponerad av hans kristna hängivenhet. Icke desto mindre hade han en viktig roll kristendomens historia i Northumbrien. Glasmålning i St Mary, Sledmere, East Riding of Yorkshire, England.

När jag var ung fick vi ofta höra att vi inte skulle "gå i ok" med okristna, "Det är lättare att dra ner någon från ett bord än tvärtom" och liknande. Meningen var att kristna unga inte skulle bli kära i okristna dito Det fanns så klart en omsorg i detta, rädslan att tron inte skulle hålla för ifrågasättande och en helt annan livssyn. Men hade kristna människor, och då specifikt kvinnor, lyssnat på dessa goda råd genom tiderna hade kristendomens utbredning gått långsammare. Många är de kungar, hövdingar och inflytelserika män som genom kristna kvinnor: fruar, slavar, mammor, släktingar och frillor blivit kristna själva. Dagens namnsdagsbarn Edwin av Northumbria (586-632/33) är ett bra exempel på detta. Hans drottning, Ethelburg, prinsessa från Kent av Merovingisk släkt i Frankerriket där Clodvig I gifte sig med en katolsk burgundisk drottning, Clotilda ett drygt sekel tidigare. Clodvigs dop på juldagen 496 , tillsammans med 6000 av sina män, gjorde Frankerriket kristet.  Edwins drottning var alltså kristen med en släkthistoria om mission och när hon gifte sig tog hon med en gregoriansk missionär, Paulinus, till hovet i Northumbria. 

Edwin blev kristen och döptes efter många om och men, han vacklade hit och dit och var inte en snabbkonverterad man. Men några starka händelser , tex när han räddades till livet av Paulinus vid ett mordförsök av en annan tronpretendent och när hans präst Coifi tyckte att det var dags att lämna de gamla gudarna, gjorde att han ändrade sig. "Ingen kan ha varit mer hängiven sina gudar, men de har inte gjort mig något gott." tyckte Coifi och vandaliserade sina gamla avgudastatyer inför hopens ögon. Edwin lät döpa sig strax efter detta, enligt den heliga Bedas (673-735)* historik. Sedan började en lugn och lyckosam regeringstid. Beda beskrev freden som rådde i Edwins rike: 

“It is told that at the time there was so much peace in Britannia, that whenever King Edwin’s power extended, as is said proverbially right up to today, even if a woman with a recently born child wanted to walk across the whole island, from sea to sea, she could do so without anyone harming her.” **

Det säger en hel del om hur laglöst livet måste ha varit för vanliga människor när Beda skrev Edwins och andra kristna engelsmäns historia på 700-talet. Den nykristne kungen Edwin lyckades alltså uppnå ordning och lugn i sitt för tiden vidsträckta rike. Men missionären Paulinus, som var romansk kristen, var tyvärr sekteristisk. Han bannlyste allt brittiskt/keltiskt prästerskap från Edwins rike och det försvagade självklart kyrkan i så hög grad att efter Edwins död tog hans efterträdare tillbaks de gamla gudar som aldrig hade gjort något för Coifi , deras en gång hängivna präst.

Den kentiska drottningens  beslut att ta med sig en missionär från släkten i Frankerriket var alltså tveeggat. Paulinus verkar ha varit felval av person, han lämnade också Northumbria tillsammans med Ethelburg och hennes barn, vid Edwins död. Men diakonen Jakob som också kom från den italienska gregorianska missionsorganisationen stannade kvar och ska visa sig vara något av denna historias hjälte. Vi som känner till den irländska/keltiska/brittiska kyrkans härdighet och rika tradition har nog svårt att förstå Paulinus felaktiga och syndiga beslut.Hur ont har det inte gjort kyrkan, då och nu, att sekteristisk mentalitet fått fäste i henne. Forskning visar att sekterism är det värsta hotet mot att unga kristna ska behålla sin tro livet ut. Ungdomar som tidigt fick kontakt med många av våra rika traditioner behöll i betydligt större utsträckning tron än de som bara hölls i den tradition de fötts in i. Northumbrierna berövades denna möjlighet att förbli och växa i tron av Paulinus sekterism.

Men som sagt, var Jakob lite av denna historias hjälte. De flesta italienare från den gregorianska missionen gjorde sig kända för att fly så fort de rönte motstånd. Men inte Jakob. Han levde länge och dog i Northumbria. Istället för att bannlysa den keltiska kyrkan var han med vid synoden i Whitby som synkroniserade påskfirandet i den keltiska respektive romanska kyrkan så att alla britter och engelsmän började fira påsk samtidigt som de kristna i resten av Europa. Trots att många av de gregorianska missionärerna inte var så trofasta som Jakob, åstadkom de som stannade kvar att kristen tro snart genomsyrade det anglosaxiska samhället med kristen kultur eftersom de hade som regel att aldrig tillåta tvång i omvändelsen.***

Jakob förblev denna regel trogen och fick så ett gott eftermäle och ett långt liv, vilket inte var det vanliga i denna tid, varken för missionärer eller andra. Hans trofasthet verkar ha påverkat de tvehågsna anglosaxarna som först återvände till hedendomen men strax återvände till kyrkan i större och större grupper. Om Edwins omvändelse först mest gav en ytlig hovkristendom till Northumbria gjorde Jakobs och andra kristnas långvariga trofasta arbete i det lilla så att tron till slut fick fäste och hedendomen blev historia. Ethelburg lämnade aldrig sin kristna tro och trots att hon fick fly för att rädda livet på sig och sina barn efter Edwins död hade hennes kristna surdegsäktenskap redan börjat jäsa och genomsyra det anglosaxiska samhället. Hennes äktenskap med en hedning förändrade sannerligen världen.

* Jag återkommer ju till denna Beda av så många skäl. Viktigast förstås därför att han var en stor lärdomsgigant och andlig lärare i den tidiga engelska kyrkan. Han skrev också den tidiga engelska kyrkans historia. Han är en stor inspiration, inte bara för mig utan var det också för till exempel CS Lewis, tydligt i exempelvis Caspian och skeppet Gryningen. Beda kommer att återkomma här på bloggen eftersom han är en viktig inspirationskälla och historisk källa,  till kalendrarna. 

**Att en kvinna med ett nyfött barn skulle utsättas för brott känns ju nu bestialiskt och som något extremt ovanligt. Det är ju sådana övergrepp vi kallar "moderna" vi inbillar oss att så gjorde ingen förr då man fattade av sig själv att inte ge sig på försvarslösa människor. Dagligen talas det om sedernas förfall och att allt var bättre förr. Det är inte sant. Våldsbrott var extremt mycket vanligare i Sverige på 1800-talet än de är nu. Beda levde ju mer än tusen år innan vårt våldsamma 1800-tal så låt oss sluta tala om "bättre förr" och kanske dra slutsatsen att det har varit bättre perioder insprängda alternerande med sämre perioder av allmän laglöshet.

*** Trogna bloggföljare vet att Gregorius den store ofta förekommer i nedsättande sammanhang på denna blogg, det var ju han som reducerade kvinnorna i evangelierna och fastslog , helt bibelvidrigt, att Maria Magdalena var prostituerad, en myt som skadat kyrkan och församlingslivet så mycket och så länge. Men han han hade också många goda bidrag till kyrkan ett av de viktigaste var hans missionsorganisation som betytt så mycket för den engelska, och därmed hela den germansktalande kyrkan, även om dess medlemmar ofta fegade ur stannade några, likt Jakob, alltid kvar på sin post. Gregorius förbjöd också vandalism mot hednatempel och liknande, man skulle i stället göra om dem till kyrkor. Han skrev i sin missionsregel något som gäller för alla kloka kristna än idag:

Tron är en fråga om vilja, inte om tvång. En människa kan dras till tron, men hon kan inte tvingas. Lärarna i kristendom måste skolas i apostlarnas efterföljd. De måste vara duvor och inte hökar och enbart förlita sig på Guds kärlek.