Förlorad 4– de förlorade

Johan Tirén "Vargarna attackerar renhjorden"*

Lukasevangeliet 15: 25–32 Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Johannesevangeliet 10: 19–21 De orden gav upphov till ny oenighet bland judarna. Många sade: ”Han är besatt och från sina sinnen. Hur kan ni höra på honom?” Andra sade: ”Så talar inte den som är besatt. Kan en demon öppna ögonen på blinda?”

För många år sedan sårades en hel hjord av små kristna lamm hemma hos oss. Tjuven slaktade och förgjorde, stal och lemlästade i Framgångsteologins förhatliga namn. Snåla egenkära, självrättfärdiga och dömande fariséer härjade i kyrkor och på videokasetter (minns ni dem?). Föraktfulla kommentarer om allt gott och mänskligt var vardagsmat som: "'Gud är kärlek' -vad är det för mesiga dekal? Det ska stå 'Turn or burn!'" Och det var ändå det absolut snällaste vi utsattes för av diverse självutnämnda profeter, alkoholiserade charlataner, giriga "helbrägdagörare" och amerikanska villolärare som redan härjat sönder fårhjordar i södra Sverige och nu satte sina giriga tänder i oss på Nordkalotten-vilket är så innerligt lätt, för vi är så gästfria och tacksamma över att någon vill komma till oss.

När folk blev ledsna predikade de att vi skulle sätta på oss glättiga masker, offra mer pengar till dem och "tala i tro". Vi skulle bekänna oss till glädje, rikedom, hälsa och framgång. Riktiga fester för förlorade söner som återvände till den himmelska föräldern var inget för dem. Allt skulle centreras kring dem och deras konstlade budskap om New Age-inspirerade självsuggestionstekniker. De såg sig som segrare och vi som inte stod ut och sa ifrån var demonbesatta förlorare. Sorgen var tung. 

Då hörde jag en norsk mässa på radion när jag jobbade ensam i verkstaden på min dåvarande arbetsplats. Kyriet talade så starkt till mig för jag tolkade titeln som "Mässa för en sårad hjord". I Kyriet tyckte jag mig höra de självsäkra framgångsteologernas förakt för det kroppsliga och mänskliga, det överandligt gnostiska som hade skadat oss i hela gemenskapen så mycket. Tårarna rann och jag fann tröstemusik i den sorgen.

 

* Syntolkning: Ett vinterlandskap på en trädlös myr eller sjö kantad av snötyngda granar till vänster. Tre renar i förgrunden jagas av två vargar. Till höger kommer en renvaktare på skidor med draget spjut för att jaga bort vargarna. I bakgrunden syns en renflock i sken från vargarna.

Förlorad 3- Gud, den ängsliga pappan

Bartolome Esteban Murillo Den förlorde sonens avfärd

Rembrandts Sonens återkomst

Lukasevangeliet 15: 11– 24 Han sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Johannesevangeliet 10:11–18 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde. Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig.

 Jesus hävdar med bestämdhet att han kom för att visa oss hur Gud är. Gud är den gode herden och den ängsliga pappan bland mycket annat. En pappa som trots all sin oro inte vill stänga in sina barn eller låsa in fåren i praktiska, välskötta stallar där de lätt kan skyddas för rovdjur, mjölkas och klippas. Gud är en förälder som ger sina barn rättigheter och anordnar fester. Hen är en herde som hellre ger sitt liv för fåren än att ett enda av dem skadas där de går på gröna ängar eller vilar vid rent vatten och på blåsiga fjällsluttningar där myggen inte besvärar. Herden låter fåren vidga sina vyer finna nya vänner i nya flockar för den gode herden finns bara får inte "mina får –andras får" Gud har bara en hjord av får som alla betyder lika mycket. Även det får som medvetet rymmer, det barn som medvetet bryter med sin förälder, har kvar all kärlek. Det berättar Jesus om Gud.

Dagens kyrie är latinamerikanskt från Missa Criolla:

Förlorad 2- Gud städerskan

Den gode herden modern ikon i grekisk stil av Fader Vladimir.

Lukasevangeliet 15: 8–10 Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

Johannesevangeliet 10:7–10 Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Silas Marner är en gammal vävare som en gång blev lurad av hycklande "läsare", en fanatisk väckelserörelse, i en roman av George Eliot. Efter den besvikelsen flyttar han till en del av England där han inte har en enda släkting och lägger undan guldpengar som han får för sina utsökta tyger. Det blir hans nya trygghet, hans pensionsförsäkring i en tid när ingen hört talas om annat än att arbeta tills man stupar och sedan leva på släktingars nåd eller dö på fattighuset.  Så blir han bestulen på sitt lilla skrin med alla pengarna och börjar leta. För första gången tar han hjälp av byns folk för att leta upp pengarna. Så blir förlusten av pensionskassan början på ett nytt liv.

Jag tänker på Silas Marner när jag läser om Gud som en städerska. Kanske är myntet hon letar efter också hennes pensionsförsäkring, hon verkar ju bara ha grannar att bjuda på festen? Precis som Silas Marner vänder hon upp och ner på huset för att hitta myntet. En vardaglig bild. Vi har väl alla anordnat storstädning för att hitta en speciell ägodel även om vi sällan måste leta efter ett silvermynt på 60 gram för vår överlevnad. men Jesus jämför sig själv, Gud, med en mycket fattig städerska för vilken en drachmer betyder skillnaden på liv och misär.

Silas Marner blir bestulen på sin pensionsförsäkring och finner vänskap men städerskan hittar sitt mynt. I sökandet efter tjuven vinner Silas Marner vänskap. Tjuven som bara slaktar och förgör kan låtsas vara en vän men visar sig alltid vara en fiende till allt gott, fienden till alla hederliga städerskor och vävare. Jesus är den som skyddar vävare, städerskor och får med livet som insats. Han lägger sig själv i fårfållans öppning så han har full koll på vem som kommer och går. Så praktiskt om man flyttar sin hage för grinden är ju nyckelpositionen och måste hålla om man ligger där som grind blir fåren friare att hitta bete och lättare att beskydda på samma gång. Ett får på rymmen, en varg på väg in till dukat bord måste passera honom, de kan inte gå obemärkt förbi. 

Och ingen är så liten och värdelös, inte ens den som känner sig som en liten drachmer i världens proppfulla bankvalv där de flesta är större myntenheter, försvinner utan att Jesus märker det och ordnar eftersökning. Om jag känner mig som en värdelös liten tioöring så framställer Jesus Himmelriket som en plats som är som ett fattigt hushåll, där även ett sådant gammalt utgånget litet mynt har ett oändligt stort värde. Och när den människan, som känner sig precis så värdelös, blir återfunnen blir Himmelriket galet av glädje.Vilken städerska skulle bjuda grannarna på party när hon hittat en drachmer? Men Himmelriket är annorlunda, även det som av människor räknas ha lågt värde räknas där som det värdefullaste som finns och i Himlen är varje litet lamm värt en jättefest.

Kyrie ur Missa Luba, en kongolesisk mässa:

Förlorad 1

Finaste flickan, vad jag blev orolig och rädd när du var till synes försvunnen igår kväll! Men nu är du återfunnen och harmonin återvunnen.

Lukasevangeliet 15: 1–7  Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Johannesevangeliet 10: 1-6 ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.

Alla som sysslat med flockdjur förstår denna liknelse med fåren väl. Både den om det förlorade fåret och den om vems röst fåren följer. Och det är ju inte helelr så enkelt att djuren bara följer sin gamla ägare, ibland stöter de på en människa de genast fattar tycke för och följer med glädje som om de kände igen personen ifråga på det sätt som åsnorna följde Jesus och till och med lugnt lät sig ridas på den första Palmsöndagen av honom eftersom de kände igen hans röst.

Tydligen förstod inte Jesu åhörare varför han som var snickare började prata fårskötsel med dem. De förstod tydligen inte att de var fåren som känt igen Jesu röst fast de hade gamla herdar/ledare som de också kände, men på något sätt visste de intuitivt att detta var deras rätta herde, det var denna röst de alltid drömt om att få höra. De gamla herdarna bryr sig inte om hur fåren mår, de nöjer sig med att majoriteten får är i fållan. Om tullindrivarna inte höll sig i fållan fick de skylla sig själva, ingen skulle gå ut och leta reda på dem. Ingen utom Jesus. Så kände de också genast igen rösten av den herde som bryr sig även om det lilla ensamma lammet som sprungit bort, fast 99 får tryggt mumsar i fållan.

För så är det ju. Är ett djur borta är fokus helt på det även om du älskar alla dem som ör hemma i trygghet är det det frånvarande som tar allt fokus. Igår kväll hade vi besök av den pojke från Syrien som vi är förordnade vårdnadshavare för. Han bor med sin svåger så svågern kom också hit. "Vår" pojke är mycket förtjust i hästar så det var dit vi först gick, Gyllir och Smilla kom genast och hälsade, men inte Chateau, jag tänkte att hon dyer upp och gick in och fixade med maten. Sedan gick Aron ut med pojken , Khaled heter han, och gav hö och grönsaksrens till hästarna. De kom in och sa att de varit med Gyllir och Smilla, men Chateau hade inte kommit. När vi skulle skjutsa hem Khaled och hans svåger gick Hr. Bråddjup in i stallet med Osman, svågern, för han ville också träffa hästarna. När de kom till bilen sa de att bara Gyllir och Smilla var i stallet.

Jag ropade på min gamla häst, då brukar hon komma. Men inget svar. Jag stirrade ut i hagens mörker utan att se skymten av hennes vita bläs som brukar lysa i mörkret. Vi var tvungna att skjutsa hem våra syriska middagsgäster och göra några ärenden, men jag kunde inte alls fokusera, Var var Chateau? Låg hon död i hagen? Hade hon brutit ett ben och fastnat i en grop? Hade hon tagit sig ut på egen hand och blivit påkörd efter den krokiga väg som leder till vår by?

När jag kom hem igen bytte jag genast till skoteroverallen och sprang ut i mörkret och där var min häst i hagen som vanligt, hon hade bara stått och ätit på en egen undanskymd plats när Smilla och Gyllir hade fullt upp med att hälsa på gäster. Min lättnad var total. Det var inte så att jag inte bryr mig om Gyllir och Smilla, det är bara så att den som fattas gör ett stort hål i tillvaron som måste fyllas av just den som fattas, ingen annan kan fylla det tomrummet.

Jesus sa alltså inte att han inte bryr sig speciellt mycket om de 99 hemmavarande fåren, men att han inte ger sig någon ro innan det förvunna fåret är hemma i fårfållan igen. Igår förstod jag detta så där påtagligt som man gör ibland. Det är inte sämre att vara en av de 99 men det enda bortsprungna fåret är också lika mycket värd som var och en av de 99. En god herde tycker inte att det får räcka med att majoriteten djur är på plats, hen ger sig ingen ro innan alla är i trygghet.

Frode Fjellheim: Kyrie

Riddagbok 5 mars

På bilderna från 4 mars såg jag att Smilla var lite irriterad av mina händer så idag tog jag skoteroverall så jag skulle stå ut med fingervantar eftersom jag gissar att mina dubbla vantar med tjocka lovikkavantar ytterst gjorde mig okänslig och gjorde att mina tygelhjälper blev övertydliga. Det kunde en normal människa räknat ut med rumpan men jag behövde bildbevis. Stelfrusna fingrar är inte heller bra så jag tog varmt på kroppen för att hålla händerna varma trots tunnare vantar.

Först värmde vi upp på vägen till byn och hundarna följde förstås med. Elva får då kommandot "gå fram" för hennes vallhundsinstinkter får henne att nafsa hästar i karlederna om hon går bakom oss. Kapten lunkar dock lugnt på behörigt avstånd så vi är bevakade både bakifrån och framifrån, en trygg position. Jag tror detta gör det lätt för Smilla att gå iväg på egen hand för en dag när Kapten plötsligt vände hemåt ville hon inte gå vidare, så hundtryggheten får hon med sig när vi är ensamma ute.

Vi bor uppe på en ås, en rest från istiden som är så påtaglig här i norra glesbygden där landhöjningen fortfarande pågår väldigt tydligt. tex omges vi av myrar som för inte så länge sedan var träsk=sjöar. Lustigt att sjö hete träsk här och i Finland men i södra Sverige är det myrar som heter träsk. Var de också sjöar en gång i tiden så namnet fick följa med den geografiska platsen inte naturformen? Nåja, backträning är så bra. Hästarna får mycket klättring bara i hagen när jag sprider ut höet  i den. Här syns att Smilla lär sig använda kroppen effektivt just av att gå i backen upp till huset.

Efter Kyras ABC i skritt och trav fick hon sedan varva ner och sökte sig  fram på tygeln och fint neråt i nedvarvningen så det där med fingervantar var en bra idé. Vi kan dock aldrig galoppera på ridbanan , endast Chateau är tillräckligt vältränad för den slags galopp som vår miniridbana kräver. Kul att Hr. Bråddjup åter fotade och filmade. Det är väldigt utvecklande. Sedan var den ovanligt morgontidige maken sugen på en uteritt med Gyllir och efter ett kort dressyrpass med Chateau tog vi oss ut på byn och en plogad skogsväg där Gyllir bjöd på fin tölt medan Chateau galopperade före.

På eftermiddagen kom svägerskan som legat sjuk hela denna underbara vecka men nu kände sig bättre och då tog vi gamlingarna ut i nyfallen pudersnö och galopperade med pigga och glada hästar. Härligt att båda två är i så god form. Chateau fortfarande mer uthållig än Gyllir men får han gå på släp efter orkar han numera hänga med riktigt bra även i galoppen som är den enda tänkbara gångarten förutom skritt i djupsnön. Men då hade vi inte med kameran.Vi bara roade oss, både hästar, hundar och människor.

Bröd – Midfastosöndagen

Jesus mättar femtusen så som den flamländske målaren Lambert Lombard(1505/1506–1566) uppfattade scenen.

Lukas 14: 12-14  ”När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.”

Johannes 6: 26- 35, 40 Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” De sade: ”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” De bad honom då: ”Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. […] Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”

 Vi brukar säga "fängelse på vatten och bröd" när någon får leva på det absolut minimum av vad en människa behöver för att överleva. Brödet står för den nödvändiga maten också i Bibeln. Den skrevs ju ner i den bördiga halvmånen där man började odla spannmål och där bröd fortfarande är ännu mycket mer stapelföda i hushållet än hos oss. I länderna kring Medelhavet kan man se berg av olika slags vetebröd i hushållerskornas shoppingkorgar. Man bakar sällan hemma utan brödet köps i de otaliga bagerier som finns överallt. Doften av nybakt bröd vilar som en trygg dimma över morgonen. Bröd är något alla äter, till och med de fattigaste. Den som inte har bröd har verkligen ingenting.. Har man bröd har man mat. Bröd i trakterna kring Medelhavet är vad potatisen är för oss.

I Tornedalen hade Jesus i stället sagt: Jag är livets potatis. Då hade alla fattat. Jesus är nödvändig, inte bara en fredagsmysfaktor. När allt annat saknas finns det ändå potatis och när alla sviker finns Jesus kvar. När potatisen saknas saknas allt, då hotar svältdöden. Att äta tillsammans är att dela livets nödvändigaste beståndsdel tillsammans.Därför kallas den här Midfastosöndagen på latin "Laetare" =gläd dig!/att glädja sig till minne av brödundret när Jesus ger mat till femtusen av en pojkes matsäck. För när vi delar mat och gemenskap blir vi glada. Sådana är vi, både människor och djur. Så har Gud skapat oss– till glädje och till att dela med oss.

Rätt åt de kuvade

Jesus och äktenskapsbryterskan filmklipp.

Michelangelos fresk i Sixtinska kapellet: Adams skapelse

Lukasevangeliet 14: 1–6 En sabbat var han bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Johannesevangeliet 9: 24–41 För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
      Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
     Några fariséer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Som så ofta blir den som gör gott kritiserad och misstänkliggjord. Jesus bemöts med surmulen tystnad i Lukas-texten och en utredning i Johannes-texten. Att inte göra något alls verkar vara en säker väg att slippa kritik och det är lätt att förstå att den vägen känns så lockande bred och lättvandrad. Åh, vad ofta jag går den så jag får vara ifred, because I'm worth it.

 Den väg som heter Jesus, är inte alls lika inbjudande. Som vandrare på den vägen skälls man för "godhetsapostel" av de präktiga cynikerna, som "tänker med hjärnan inte med hjärtat". Vill man utstå kritik och misstänkliggöranden är Jesus-vägen perfekt, vill man vara bekväm är den inte idealet. Men varför skulle Jesu lärjungar ha det lättare än han själv hade det?

Och hur blir man en sann människa om man inte går den vägen?

Psaltaren 10

Herre, du hör vad de betryckta begär,

du lyssnar och stärker deras mod.

Du skaffar rätt åt de kuvade och faderlösa,

så att ingen längre flyr landet i skräck.