Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

söndag 27 december 2015

Stenfinn var en missionär–vi tackom nu så gärna

Märta Måås-Fjetterströms gobeläng Staffan Stalledräng från 1909, ytterligare ett exempel på hur den livskraftiga staffanstraditionen uttryckts i Norden.
Till Sverige kom staffansvisorna och legenderna som ett paket tillsammans med diakonen som stenades av Saul/Paulus och andra fariséer i Jerusalem ca år 35, eftersom vi var så sena med att få höra om Jesus. De första beläggen för att Staffanslegenden om Herodes stalldräng var känd i Sverige har vi i kyrkokonst från medeltiden, äldst är en altarmålning från 1100-talet i Broddetorpskyrkan i Västergötland. Men redan innan det hade Sverige stött på en egen Staffan. Biskop Stenfinn som av biskop Adalbert av Hamburg-Bremen skickades till det fjärran Hälsingland för att kristna skridfinnarna längst i norr. Detta berättar Adam i sin krönika över stiftet Hamburg-Bremen som berättar att Stenfinn fick namnet Simon av biskopen. När Adam skriver sin krönika 1075 är Stenfinn fortfarande i livet. 

På 1400-talet berättas i den prosaiska krönikan också om Stenfinn med Adam av Bremen som uppenbar källa men biskopsnamnet ändras där från Simon till Staffan vilket låter som en efterkonstruktion för att få denne Stenfinn att mer likna den mycket populäre Staffan som hade så trevliga processioner i sin kult där bygdens ungdom sjöng staffansvisor och tiggde ihop till staffansgillen på annandagens kväll.

För just i de nordiska länderna blev staffansritterna mäkta populära eftersom vägnätet var undermåligt och vagnar var mindre vanliga än i sydligare delar av Europa så ridningen var inte något reserverat för överklassen utan även bonddrängar, och till och med en del pigor, kunde rida. Stenfinn, missionären som sökte upp de raska skridfinnarna i Hälsingland och dessutom omvände flera av dem, enligt Adam av Bremen, blev enligt sägnen stenad till döds liksom Stefanos.  För hur legenden än hade knådats ihop med Nya Testamentet till oigenkännlighet bestod ingrediensen med steningen. Att en biskop blir ihjälslagen av stråtrövare i Ödmården verkar dock vara det minst otroliga draget i helgonlegenden. På 1600-talet broderas legenden ut, trots den protestantiska ortodoxins höjdpunkt, eller kanske just därför.

Nu blir Stenfinn nämligen ridande missionär bland skridfinnarna med fem hästar utplacerade för att snabbt kunna röra sig i sitt stora missionsområde. Han stenas av uppretade hedningar när han förstör avgudabilder och sedan dras hans sargade kropp av en unghäst till den plats där man begraver honom. Legenderna drygas ut med att Stenfinn har uttalat en profetia om att världen skall gå under* när den tredje stupan över honom blivit ruiner. Tuppundret finns bara kvar i vissa Staffans-sånger, och då oftast i sydligare delar av landet,  från den katolska medeltiden som fortfarande sjöngs av ungdomar som den tidens variant av "bus eller godis": Jan-Öjvind Swahn citerar en föga konstfull variant: 
Får vi inte brännvin i vårt krus
slår vi era fönster ut! **
 Så uppkommer en tradition som kan spåras tvåtusen år bakåt i tiden. Först nya testamentets torra redogörelse för en människa som stenas till döds pga avvikande religion i Jerusalem och sedan legenden om stalledrängen Staffan i Herodes tjänst som får sin berättelse om Jesus bekräftad av en stekt tupp, vilken först upptecknas i Engöand och Frankrike. När sedan katolska sedvänjor skulle kväsas plockas den verklige missionären Stenfinn fram som en modig förebild från den tid när kyrkan ännu var en odelad katolsk (i betydelsen allmännelig)  gemenskap i Europa. När man reformerar den svårutrotade populära katolska sedvänjan staffansritter, framställs Stenfinn, med sitt Staffansnamn, som modigt föredöme i sin strid mot vidskepelse och avgudadyrkan vilket de ortodoxa protestanterna menade var just och jämt vad Romerska katoliker pysslade med.

 Legenden och dess firande måste också passa ihop med ett vardagsliv som gör festen efterlängtad och möjlig. Bland ridande bonddrängar som längtade efter ryttarlekar och gillen passade Staffanslegenden perfekt i tid. Också för hälsingarnas nationalkänsla satt Staffans/Stenfinnlegenden fint. Och glada turistentreprenörer och kommuninformatörer i Hälsingland sjunger: "Vi tackom nu så gärna!"

I vår tid har staffansföljet blivit dagisens, skolornas, scouternas och ungdomskörernas luciaprocessioner för det passar in i vår vardag. Staffansritter på Annandag jul kommer dock starkt i den växande världen av hobbyryttare fast då anpassad till vår tids behov av fest. Samtidigt binder sångerna och traditionerna oss samman med Tyskland och Brittiska öarna. Så ser vi hur tanken på att den lilla västliga halvön på den stora Eurasiatiska kontinenten blir ett sammanhållet Europa kommer med kyrkan och fortfarande hålls samman av gemensamma sånger och fester. Stefanus, diakonen som tog hand om de grekisktalande i Jerusalemförsamlingen där majoriteten var infödda arameisktalande judar tjänar fortfarande som en sammanlänkare av människor med olika bakgrund i den kosmopolitiska kyrkan.



Om nu Barockbloggen med närstående tala för sena tiders hälsingar och skridfinnar  längst i norr måste vi säga att vi  är så glada för att Stenfinn och andra missionärer länkade ihop oss med den stora berättelsen kyrkan när de kom hit och lät oss få höra om Jesus, för detta klämmer vi i från tårna : "Vi tackom nu så gärna!" Här på samiska med Alit Boazu som just när de gör denna nordliga variant av Staffansvisan kallar sig Alit Banjo .


* den protestantiska ortodoxin var lika fascinerad av eskatologin som alla unga väckelserörelser har för vana att vara.

**En engelsk Staffansvisa i typisk matglad tiggartradition kan låta så här:

 And, the Lord be praised,
My stomach is well eased,
    My bones at quiet may go take their rest;
        Good fortune surely followed me
        To bring me thus so luckily
    To eat and drink so freely of the best.

Här kan man läsa mer om Stenfinn: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20075

Här mer om Staffansvisorna: http://runeberg.org/nfcf/0501.html

Här om traditioner i allmänhet och Staffansskede/Staffansritt: Den svenska julboken av Jan-Öjvind Swahn

22 kommentarer:

  1. Bästa hästen appel-grå säger visan ,stämmer bra med gobelängen =)

    https://www.youtube.com/watch?v=N75uHGLaJnQ

    En sång som ursprungligen hörde hemma på staffansdagen =annandag jul.

    Kan tänka mig att norden länge passade bättre för ridstigar på kors och tvärs genom landet medtanke på klimatet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det står mycket om ridkulturen i Norden i Islandshästen-gudarnas häst av Sigurdur Magnusson, glömde den källan!

      Vintertid var det lätt att i Sverige resa med släde längs med vattendragen, de blev som breda vägar, men när isarna inte bar var det stigar som gällde om man inte hade tillgång till båt.

      Visst är gobelängen vacker och trogen den vanligaste varianten av staffansvisa, den som lättast lånade sig till att sprida ortodox protestantism för att ersätta katolska fester med protestentaiska.

      Undras om inte den protestanttiska ivern att ta över och byta ut katolska bruk lurade folklivsforskare i Herders fotspår att tro att kristna ville ta över hedniska bruk. De var så grundligt impregnerade i reformatoriskt tänkande att de inte förstod skillnaden mellan att vara med om att starta en ny religions traditioner och något helt nytt, och att vilja reformera och rena den egna religionen.

      I det första fallet gäller det att INTE ta upp gamla bruk utan skapa något nytt, i detta fall byggt på judendomens fester och bruk. Ex.vis bygger den kristna gudstjänsten, speciellt den protestantiska, på synagoggudstjänstens ordning som den utvecklats vid tiden för Jesu verksamhet och senare. Inte ville man ta över hedniska bruk,datum etc. Däremot var protestanterna fast beslutna att göra julen protestantisk och katolska bruk skulle ges en protestantisk förklaring och tillämpning.

      Radera
    2. Det du talar om Alma märks väldigt påtagligt vid kyrkan där jag arbetar som byggdes på 1100-talet som så klart var katolsk från början under reformationen målades väggmålningar över i kyrkan som ansågs för katolska. på 1930-talet började man plocka fram dom gamla målningarna och varsamt renovera, ibland slog nog den protestantiska ivern över i kultur förstöring och dålig medvetande om att allt inte är ont i kyrkhistorien,mycket matnyttigt finns där.Vare sig det heter katolsk,ortodoxt eller något annat.

      Lars på arbetet (1 dag sedan mer fri)

      Radera
    3. Har förstått att medeltida europeiska hästar var ganska små som dessa islänningar, men rätt tåliga skulle jag tro.

      https://www.youtube.com/watch?v=JoOsdLtNnpo

      Radera
    4. Ja, det var allt ganska talibanskt det protestanter gjorde ibland. En av de bästa dikter jag vet om julen skrev Erik-Axel Karlfeldt just när man renoverade en kyrka i Sjöga där man tog fram gamla katolska målningar som målats över i protestantisk nit. http://barockbloggen.blogg.se/2013/may/barock-malning.html

      Du är på jobbet ser jag, men snart är det nyår igen-många lediga dagar i år. Det har nog aldrig behövts mer än i år.

      Radera
    5. Tack för filmklippet. Fantastiska bilder för en som just fått en islänning till flocken. Jo, höga hästar satte sig européerna på ganska sent när vi fick fler arabiska fullblod och började avla på stora tunga hästar för riddare i tung rustning under högmedeltiden. Nu är gångartshästar som islänningar och amerikanska raser som också behöll tölt och pass högsta mode i ridvärlden. När jag rider Gyllir , som är femgångare (skritt, trav, galopp, tölt och flygande pass) alla islänningar har inte flygande pass, så han är ett fint exemplar, inser jag tjusningen men också att jag måste lära mycket mer för att kunna utveckla hans fulla potential.Det syns inte minst på de där härliga bilderna från Island i klippet. Hos oss är det Hr Bråddjup som gått islandshästkurser och är bäst på att rida dessa starka små hästar.

      Radera
  2. Här har du den citerade versen insjungen, vid ca 2:45! Obs att Folk och rackare inte är/var folklivsforskningsmässiga, de kombinerade ihop text och melodi och ibland kanske även textvarianter lite som de kände för.
    https://www.youtube.com/watch?v=yC2yhpxxwlI

    Jag skulle tro - men vet inte - att staffansvisorna innan de hamnade i luciatåget hade ett mellanspel i "gå med stjärnan"-seden på trettondagen, som är ursprunget till stjärngossarna. Men jag vet inte. Tiggt brännvin verkar man ha gjort både då och på staffansdagen.

    Tack för den lilla källor-listan! Inte för att jag tänker slå upp dem och kolla men vet jag att den finns där, kan jag göra det senare om behovet visar sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. kanon bra version av Staffan var en stalledräng, Rebella =)

      Radera
    2. Tack för den staffansvisevarianten, den får en egen post, det var ju kul med den där versen infogad. Fint att Folk och rackare fortsatte en levande tradition genom att inte försöka visa upp ett "autentiskt" museiföremål utan fogade samman olika uppteckningar, precis som man gjorde då staffanssångartraditionen var högst levande.

      Du har rätt om trettondagens stjärngossegång, men när staffanssångarna snart blev en helt säregen nordisk tradition var trettondagstiggeriet mer spritt och det berodde på att det var "djäknar" dvs studerande pojkar, som tiggde. De skulle inte bara få en sup för dagen eller en korvstump till kvällens gille utan få ihop till en hel termins studier. Ibland anfördes de till och med av skolans rektor. De tog då också emot penninggåvor. Staffanssångarna var också av en annan samhällsklass, men visorna kunde ändå vara desamma i båda upptågen. Hästarna var inte nödvändiga i Trettondagstiggeriet,men staffansritt utan hästar och en chans att visa sin ridskicklighet, var ovanligt. Till slut slöt de båda tågen upp bakom Lucia och det mycket beroende på att de studerande stjärnbärarna från Trettondagen ibland också tiggde redan 13 december och kallades lussefölje.

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Apropå Lussefirande, jag råkade läsa en artikel om att man på lika skolor "förbjudit" ffa pepparkaksgubbar men också tomtar i luciatåg. Och dessutom tilläts inte stjärngossarnas pinnar med stjärnor i ena änden..
      Pepparkaksgubbarna har väl något med rasism att göra tänker jag, även om jag minns sångtexten som helt harmlös (till skillnad mot vissa andra sånger i "Nu ska vi sjunga" bl a ett om "niggerland"), även om jag minns pepparkakssången som harmlös så kanske andra ser annat i den. Men tomtarna? Pinnarna med stjärnor?
      Eller vill man tillbaka till de "ursprungliga" luciatåg som inte hade dessa utbyggnader?

      Radera
    5. Såväl staffans- som stjärngosseseder verkar ha vandrat neråt i folklagren - ja det är ju vanligt, att det blir så. Bland annat om välsjungande och tiggande djäknar berättar här Mattias Lundberg
      https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/546956?programid=4788
      (om jag nu hittat rätt avsnitt av podden "Den svenska musikhistorien", men det bör det vara)

      Nationalencyklopedin vet berätta om staffansritten att
      Då seden ofta urartade förbjöds den på många håll och ersattes med att tiggarföljet gick till fots, varvid det döptes om till staffansgång. Som sådan blev den särskilt populär i mellersta och norra Sverige liksom i Svenskfinland.

      Jag saknar tidsangivelser. Det är så grötigt att röra sig i ett luddigt "förr". Men det är väl svårt eftersom förändringar ofta tog tid på sig att vandra genom de nordiska länderna.

      Idag skulle jag tro att kunskaper om staffansseder och staffansritt hålls levande just av er lilla - törs jag kalla de ridandes skara för subkultur? eftersom där finns en bit kulturarv som man med viss rätt kan kräva som "sin", och framför allt utöva. Alla skäl att rida ikapp är bra skäl, antar jag.

      Här har vi en "Publication Angående Den så kallade Juhl-Bocken".
      http://stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=30306
      Utgiven av Stockholms rådhus, 16 Decembris 1721. Utöver Juhl-Bocken ogillar myndigheten "Stiernan och andre fåfängeligheter".

      Vet inte om Stockholmskällans angivelse att unga män gick runt och sjöng dagarna före julafton stämmer. Förvisso finns det många lokala variationer.

      Radera
    6. Tusen tack för radiotipset! Missade hela hösten, perfekt att höra på när man stökar i köket! Så intressant om dessa ibland fattiga studenter och att ALLA lärde sig till slut, man gav inte upp om det tog tid.

      Det låter så lustigt för oss hur man irrtíterade sig på julbockar och stjärnor, men det var väl logiskt samtdigt som man vilel strama upp folks alltför flashiga klädsel och andra uttryck för lössläppta och sorglösa seder. Sverige från den tiden framstår som ett Nordkorea med disciplin och krigsberedskap för hela befolkningen.

      Du har förstås rätt om vår lilla subkultur. Jag tycker mig notera att samh'llet delas upp i fler och fler sådana. Jag kan tänka mig att unga människor aldrig riktigt möts över dessa kulturgränser annat än i skolan och även där delas det upp mer och mer genom friskolor och även kommunala skolor med olika profiler. Knappast går alla ungdomar i en by man ur huse för att ordna ett gille i hembygdsgården idag. De umgås med själsfränder från hela världen på nätet i stället.

      det gör ju vi vuxna också. En del vunnet, en del försvunnet. Men har man hästar behöver de motion IRL och då kan man lika gärna ordna staffansskede.

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Alma, du är så spränglärd!
    Jag brukar ibland berätta lite vid julbordet om Lucia, Staffan och tomten, men detta är verkligen så mycket mer. Jag skriver ut det och pluggar in det till nästa år.


    F.ö. tror jag att jag kan rekommendera en bok av en Jesus som heter James Martin och själva boken heter "Jesus - en resa genom hans liv".

    På originalspråket något med "pilgrimage" vilket känns bättre än den svenska varianten. Han och en jesuitbroder åker på pilgrimsresa till Israel och Palestina. Det jag hittills läst är lovande och inte minst ofta roligt. I första kapitlet handlar det mycket om Josef, hur de i konsten ofta gjort honom till synes rätt gammal för att slippa få några associationer till sexualitet och på en del tavlor står han bortvänd, som om han inte platsar i scenen.

    En av få bilder med Josef i huvudrollen finns i en kyrka i Nasaret, han är döende och Maria och Jesus håller honom i handen.

    Boken ter sig dessutom ärlig och orädd, passar mig jättebra då jag inte orkar med texter som doftar för mycket av honung.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset, som framgår är jag en närmast patologisk läsare i ordets alla bemärkelser, så det ska bli mig ett nöje att sätta mig in i den.

      Det där med Josef är ju så intressant. För att göra Maria till något evangelierna inte ens antyder att hon är: något slags kroppsfientligt freak som bara föder ett enda barn och aldrig har sex med sin lagvigda make ljuger man ihop en gammal skröplig gubbe och Jesus syskon sägs vara hans äldre halvsyskon , alla barn till josef. Kvinnofientligheten har aldrig varit en svag kraft inom religionerna och det den gjort med denne gudsman kan bara betecknas som kriminellt. Och tillståndet förvärrades för både Josef och Maria ytterligare när man upptäckte äggets betydelse för en människas tillblivelse. Det är därför diverse konstiga Maria-dogmer antogs av RKK så sent som under 1800-talet där hon framträder som syndfri och annat som gör Jesus till något annat än sann Gud OCH sann människa.

      Men jag har hittat en konstnär som framställde Josef som den unge man han troligtvis var: http://barockbloggen.blogg.se/2014/december/josef-mysteriets-advent-2.html

      Radera
    2. Ja, just ja, när jag såg det nu igen så kom jag ihåg.

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Jag rebloggar den, älskar den målningen!

      Radera
  6. hum... tror nog den unge mannen på bild gosa med sin fru...och hund hade dom med som gjorde konster =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Murillo målar en nästan protestantisk familjeidyll. Jag , som kvinna, tycker det är mycket befriande, har så svårt för allt kvinnohatiskt i Maria-mytologin. Jag antar att det varit helt livsfarligt att släppa henne lös så , med rätta, populär som hon är. Men ännu värre, att släppa lös Josef i full kraft och frihet-vilket hot mot ordningen med män som använder hela sin aktiva ålder till att bevisa att de absolut inte är kvinnliga eller gör saker som kvinnor ska syssla med: typ gulla med pudlar och lära barn gå.

      Radera