inträffade den värsta gruvolyckan i Europas historia i den Nordfranska gruvan Courrières i Nord - Pas -de- Calais 4 mil från regionhuvudstaden Lille. Det var, som det så ofta är med allvarliga gruvolyckor , en kolgruva som exploderade av ännu inte helt klarlagd anledning. Det är dock klarlagt att det var en koldammsexplosion som orsakade olyckan som krävde 1099 dödsoffer varav många barn. 600 överlevande räddades genast men de var svårt rök- och brännskadade. Alla offer bodde i de byar som omgav gruvan.
När jag läste franska på universitetet ingick förstås Émile Zolas mästerverk Germinal/ Den stora gruvstrejken (1885) i litteraturkursen och när jag läser om denna hemska verkliga olycka är det de bilder den romanen gav mig när den fanatiske anarkisten Souvarine spränger kolgruvan i Nordfrankrike eftersom strejken misslyckats, som kommer upp i huvudet. Zola hade själv varit nere i en Nordfransk kolgruva för att kunna beskriva gruvarbetet så naturalistiskt som möjligt. Han bodde i de små byarna som omgav gruvan och såg familjerna, även barnen, bada av sig koldammet efter de tolv timmarna under jord.
Det är många förfärligt klaustrofobiska scener som utspelar sig när gruvan exploderar och översvämmas. Den gamla gruvhästen Grand Batail, blind av alla åren under jord, som skenar mot sin död är en oförglömlig scen och när Zolas hjälte Étienne överlever instängd i mörkret med bl.a den 14-åriga Catherine är det lätt att inse den fasa de överlevande och instängda från gruvolyckan i Courrière måste ha känt, jo för det fanns konstigt nog 14 sådana. 13 av dem hissades upp 30 mars och den sista överlevande räddades 4 april. 3 av dessa Les Rescapés var barn under 18 år.
Olyckan blev mycket omskriven eftersom Frankrike hade en relativt ny tryckfrihetslagstiftning och vykort av Les Rescapés spreds redan nio dagar efter att de tretton första räddats. Insamlingar till offrens familjer och de överlevande organiserades och en strejk bland alla kolgruvearbetare utlystes nästan genast. Republikens president Clemenceau besökte de överlevande från katastrofen men trots all denna uppståndelse blev inte mycket förändrat i lagar och förordningar. Det som däremot hände var att den kampanda som väckts redan av Zolas roman 1885 förnyades och några små steg mot sociala reformer, fackliga rättigheter och en välfärdsstat togs.
Zolas roman heter alltså Germinal vilket var namnet på vårmånaden i revolutionskalendern och motsvarar 21/22 mars -19/20 april. Namnet Germinal kommer från ordet för grodd, det är alltså frön som gror under jorden och förebådar våren romanen handlar om. Zola hoppades också att en ny tid av rättvisa och jämlikhet skulle gro och växa ur hans roman. Tyvärr tog växten för lång tid för att förhindra katastrofen i Courrière, däremot hade det verkligen börjat gro och olyckan gjorde att ännu fler fick upp ögonen för gruvarbetarnas villkor och kampviljan väcktes. Det påminner om hur den första kristna kyrkan såg sina martyrer som ett viktigt utsäde. Genom de till synes meningslösa dödsoffren, varav många barn, blev evangeliet känt.
Jag tror att även gruvmartyrerna i Courrière blev ett slags frön som grodde och bar frukt. Det innebär förstås inte att olyckan var bra eller del av Guds plan. Men Gud gjorde något gott av det onda som så ofta förr. Vetekornet föll i jorden och grodde i jordens mörker och bar sedan god frukt tusenfalt. Trots tragedin passar denna olycka därför utmärkt i en fastekalender där vetekornets lag är ett grundtema.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar