I år ändrar vi till sommartid på klockan just denna natt mot femte söndagen i Fastan som också var natten med Earth Hour*. Det har jag längtat efter och jag hoppas sannerligen att detta blir näst sista gången vi byter till sommartid och att vi sedan håller fast vid den här ordningen som sannerligen är allra viktigast vintertid. Det passar ju visserligen bra med övergång till sommartid som en slags rit i samband med fastan och påsken. Ibland kommer ju sommartiden natten mot påskdagen. Och med sommartiden blir dagen en timma längre genom att ljuset varar längre efter att vi slutat jobbet. Speciellt vi i östra Sverige får ju mer soltid när vi har glädje av den och det är förstås en fin symbol för påskens andliga innebörd.
Riten är aldrig oviktig, ju längre jag lever desto mer inser jag att riten och traditionen är typiskt mänsklig och en viktig del av vad det innebär att vara kristen. Senaste avsnittet av Läsarpodden handlar om just detta när den behandlar boken The Souls of China av Ian Johnson. Riten är det som håller kristendomen vid liv under den slags hårda press som kinesisk kristen tro tvingats leva under i stort sett alltid, men allra mest sedan Mao och kommunistdiktaturen tog över makten i Kina.
Biblar har bränts och kristna har blivit martyrer. Nu börjar åter kyrkor rivas och pastorer fängslas. Den kristna kyrkan växer trots detta i Kina. I boken berättas om en man som lyckats gömma en bok med dopritual, han är nu en stöttepelare i kyrkan. Samtidigt har förtrycket gjort att kristendomen får en helt annan kultur än den allmänneliga kyrkans, som exempel nämner Hagman&Halldorf att fastan är okänd. Jag tänker att det kanske kan vitalisera oss andra och att vi åter möts. Jag tar så mycket för givet och inser hur tuffa de kristna är som inte ens vet att fastan finns men ändå inte kan låta bli att följa Jesus. De tar de små skrifter de lyckats bevara och använder dem. Nu under coronakrisen har kristna organiserat hjälparbete. Jag vet också att det finns kristna barnhem som gör ett enastående viktigt arbete vad gäller adoptioner. Jag också påmind om hur viktiga kyrkoåret och gudstjänster är för oss kristna, hur de binder ihop oss med varandra.
Skulle min tro och hela kristenheten bero av hur vi känner oss för stunden, huruvida vi upplever att vi har "frid med Gud" eller "syndanöd" ja, då vore det inte mycket med kristendomen. Just när jag känner mig trossvag och tvekande är gudstjänsten och gemenskapen kring nattvardsbordet som nödvändigast. Vi bär varandras bördor som hel kristenhet också. Som under kyrkans hela historia kan också den del av kroppen som mår bra stödja den del som är svag för stunden, och det gör vi bland annat med hjälp av traditioner och kyrkoårets rytmiskt återkommande omväxling. Ändå är det något mer som håller tron vid liv hos oss, för i Kina hade de som sagt var kanske bara en del av en Bibel eller enbart en dopritual att bygga riten kring eftersom traditionsbärarna dödats.
Dagens Psaltarpsalm talar om detta tycker jag, att våren återkommer och påsken firas igen är ju också ett bevis för att Gud har tålamod med oss och vet att vi är mull som behöver riter och traditioner, vin och bröd, dopvatten och kyrkomusik för att hålla ihop både som individer och som gemenskap.
Psaltaren: Psalm 103:8-14
Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. Han går inte ständigt till rätta med oss, hans vrede varar inte för evigt. Han handlar inte mot oss som vi förtjänat,han ger oss inte våra synders lön. Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd. Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.
*vi brukar alltid fira den med levande ljus och muntliga berättelser i dunklet, men i år var jag för trött och sov mig genom denna rit och högtid. Nya rutiner är så tröttande, det är ju enbart distansundervisning nu på mitt jobb. Tomma skolsalar och ekande korridorer. Där står jag mol allena i ett av klassrummen och pratar med en skärm. Och alla dessa uppgifter som ska visa att eleverna gjort sin lektion även om jag bara kunnat prata med fyra pga tal/speaking/ production orale. Tekniken funkar förstås sporadiskt vilket adderar stress. Som en lärare sa: "Jag börjar hellre på Coop än han har det så här i flera år. Ingen energi!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar