Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

lördag 28 mars 2020

28 mars 1979

havererade en reaktor i kärnkraftverket i Harrisburg, Three Mile Island, Pennsylvania. Detta namn kan jag helt utantill och behöver inte kolla upp stavningen. Denna händelse präglade nämligen min tonårstid på samma sätt som Greta Thunbergs klimatkamp präglar unga människors liv nu. Vi som ännu inte var röstberättigade insåg att det här handlar om oss och vår framtid och våra barnabarns, om vi skulle hinna få sådana.

I Sverige lyckades miljörörelsen med Tage Danielsson som frontfigur få igenom att vi skulle folkomrösta om kärnkraftens framtid i mars 1980. Först fanns två alternativ för fortsatt kärnkraft, för avveckling av kärnkraften. Spiken i kistan för mitt och mångas förtroende för Socialdemokraterna slogs in i och med att Olof Palme lanserade en "linje 2" som ville ha kvar kärnkraft men låtsades stå för avveckling av den. I stället för två tydliga alternativ blev det tre varav två i princip stod för samma sak men med olika partier bakom. Linje 2 var ett låtsasalternativ för att få ha kärnkraften kvar utan att SAP tydligt skulle visa sig som kompis till Moderaterna. Med linje 2-segern skulle de också sedermera kunna bygga ut kärnkraften eftersom Palme et.al. älskade kärnkraft men insåg att motståndet mot kärnkraften var så stort efter Harrisburg-olyckan att ja till avveckling och förbud mot kärnkraft skulle vinna stort om de inte kom med en fint.

När man är tonåring är nyanser inte den bästa grenen. Men fortfarande efter all denna tid som gått sedan mars 1980 är jag bara onyanserat arg på detta fula tilltag. Och förtroendet för SAP är lika förbrukat nu som då. Vid varje val minns jag Linje 2 och röstar alltid på något annat parti än SAP. Det som helt avvecklades med linje två var alltså SAP som självklart regeringsalternativ för mina föräldrar och farföräldrar och många med oss. Min stora tröst i frågan är att kärnkraften inte är speciellt lönsam, den skulle aldrig överleva utan kraftfulla statliga subventioner vilket gör att de enda som vill ha kärnkraft numera är kärnvapennationer eller sådana som önskar bli det. 

Ändå yrslar högern och socialdemokraterna numera om kärnkraften, med sitt avfall som är livsfarligt i hundratusentals år och med trettio års drift innan bygget generar mer energi än det förbrukat, som en lösning på klimatkrisen. Högern kan aldrig få nog av fientligheter mot skapelsen, inte ens när det inte lönar sig utan statlig inblandning. Dessutom har högern möblerat om sig och visar sig mer fascistisk än på länge så det kanske är kärnvapen som står på agendan så småningom? Fast varför älskar Sossarna kärnkraft?

Att den fick testas fullskaligt hade alltså det goda med sig att alla insåg hur olönsam kärnkraften är. Och så har vi ju Tjernobyl och Fukushima också numera. Dessutom har alternativen , som avsevärt fördröjdes pga "linje 2"-segern, också blivit prisvärda och el kan produceras av solpaneler på småhustaken. Mer fri och privatiserad energiförsörjning kan man knappt tänka sig. Det borde älskas av högern om man tror på deras retorik. Men högern älskar varken frihet eller självständighet hos flertalet. Den älskar makt. Liksom Palmes socialdemokrati gjorde. 

Låt oss anta att det aldrig blir en folkomröstning i denna fråga igen.

2 kommentarer:

  1. Den folkomröstningen blev väl vad som kickade igång Miljöpartiet.

    Sen kan man ifrågasätta vart MP irrat iväg. (Det är inte en diskussion jag orkar ta. Jag säger inte mer än så i det ämnet.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. håller helt med. lokalt kan MP vara bra men rikspolitiskt. Nej,nej.

      Radera