7 mars 1899

Sommartavlan i korets södra del i altartavlan av Bror Hjort. I centrum med gult hår syns Juhani Raattamaa och på texten i hans "pratsten" står det: "Raattamaa den milde sade: "Låtom oss älska varandra."                                  Bild: Av Iin208 - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41291116

Johan Raattamaa dog denna dag i sitt hem i Saivomuotka. Han föddes 1811 i Kuttainen så han fick ett långt liv. Ett liv som påverkat Nordkalottens människor på ett sätt som knappast kan överskattas. Han blev tidigt en av Lars Levi Laestadius närmaste män , tillsammans med sin bror Per Raattamaa, Per Andersson Nutti och Mats Siikavuopio utsågs han av Laestadius till kateket och predikant på Nordkalotten.

Kyrkan var ju den institution som hade hand om skolan på den här tiden och skolväsendet längst i norr nådde endast nomadiserade samer, nybyggarbarn (dvs barn till fastboende oavsett etnicitet) fick delta i undervisningen i mån av plats. Laestadius ville helst att alla barn skulle få gå i skola här i norr men det blev inte så förrän långt efter hans död. En kateket var en kringresande lärare och på sina resor hade Rattamaa alltså som uppgift att dagtid undervisa barn och på kvällen predika evangelium för vuxna. Eftersom jag själv är lärare är det lätt att fundera över Raatamaas lärargärning. Han måste ha haft god kondition och mental uthållighet. Att bo hos främmande och vandra långa sträckor på stigar som drog både över höga fjäll och blöta myrar och dessutom ha så långa arbetsdagar krävde energi utöver det vanliga. Och vilket tålamod han måste haft med både barn och vuxna. Han kallas på Jukkasjärvi altartavla för "Raatamaa den milde", och som mild till sinnes beskrivs han av sin samtid och senare tiders biografer. 

Klart var att han var en älskad lärare och predikant. De fyra övriga kateketerna var respekterade men den som verkar ha blivit genuint och allmänt älskad var Juhani Raatamaa. Det berättades ännu när jag var barn om minnen av honom och hans blida vördnadsbjudande personlighet. Så länge han levde höll den vidsträckta och stundom vildvuxna laestadianska väckelsen samman men när han dog splittrades rörelsen i det som nu heter Fridsförbundet (Öst) med centrum i Lainio och dissidenterna Västlaestadianerna kring Jonas Purnu i Gällivare socken och västerut. De strängare i väst och de mer "normalpietistiska" i Öst hävdar dock båda att de är de enda sanna arvtagarna till Raattamaa.

Men läser man brev och annan dokumentation är det nog så att Raattamaas sinnelag mer lever i Öst. Förkunnelsen i Väst är dock mer luthersk i betydelsen nåden och försoningen i centrum. Det kan ju låta konstigt tex när jag vet att pappa en gång hörde en av västs stora predikanter fälla orden: "Vi har att försona oss med en vred Gud." Men jag har hört en hel del förkunnelse från båda sidor och i Öst är man mycket mer rädd att exempelvis "dricka en dom över sig" när man går till nattvarden. Nattvardsgången kan ta flera timmar eftersom församlingen tvekar om att gå fram innan de bett alla de kan om förlåtelse så de är helt säkra på att man är fullt förlåten innan man tar del av gåvorna. Jag har sett många som vänt om när de stått framme vid altarrringen för att sedan gå till någon i församlingen som man glömt bort.

Så är det inte när väst firar nattvard. Förkunnelsen om syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod som ovillkorlig och helt beroende av Guds vilja är tydligare där. Jag tror för min del att ängsligheten i öst blev värre efter Korpelarörelsens härjningar på 1930-talet. Det var ju de mer frisinnade i Öst som blev måltavla för den villoläran medan de stränga och misstänksamt konservativa Västlaestadianerna med sina strängare yttre krav på livsstilen var mer oemottagliga för märkliga"drömmar och profetior". Som ett exempel kan nämnas att man inte ens sjunger de i Öst älskade herrnhutiska "Sions visor" som betecknas som "horvisor" utan något värde alls i Väst. Inget "säkert" eller ens avlägset underhållande accepteras.

Vad det nu beror på så blev Öst noga med ordningen vid nattvarden och bikten blev mycket viktig. Kanske var det de övergrepp som skedde under Korpelaåren som gjorde detta att verkligen be alla om förlåtelse som man kan ha sårat, så mycket viktigare än någonsin tidigare. Det har de i så fall helt rätt i och alla kristna borde vara noga med det. Alla kristna ledare som begått andlig och/eller kroppslig våldtäkt på underställda borde gå ut och offentligt be om förlåtelse och göra bot. De som misshandlat, förslavat och plågat församlingsmedlemmar i Knutby, de som ekonomiskt utnyttjat församlingsmedlemmar i Livets Ord och de som i Jesu namn utnyttjat kvinnor och barn sexuellt  i Tysfjord borde vara mycket noga med hur de beter sig och verkligen göra allt för att gottgöra det som hänt. Pengar är exempelvis ingen dum kompensation. Det jag sett på alltför nära håll är dock att män som utnyttjat kvinnor och barn sexuellt antingen förnekar helt eller skyller på den utnyttjade plus att de hålls om ryggen av andra ledare-oftast män de med. Och det som syns av Knutby och tex Ulf Ekman ser likadant ut.

Övergreppen i Tysfjord har dock inte fått samma uppmärksamhet som Korpela en gång fick, jag antar att det beror på två ting: övergreppen i Tysfjord utfördes av samer (min mans släktingar är en del av dem), en minoritet som sällan erkänns vara helt mänsklig och därmed alltid framställs som snälla djur. På trettiotalet var tyvärr samhällsklimatet sådant att man gärna tog upp olika etniska minoriteters knepigheter så det höll inte pressen tillbaka vad gällde Korpelarörelsen. Dessutom hade övergreppen i Tysfjord inget med konstiga karismatiska överdrifter att göra, inga silverarkar, inga "drömmar", inga profetiska extaser, ingen Kristi brud,  inget sensationellt, löjeväckande eller skrattretande(de tillhör ju Västlaestadianerna), bara övergreppen mot de små. 

Driver man ut människor i periferin både socialt och andligt blir tyvärr ofta resultatet en stängd miljö där övergrepp kan pågå i åratal som i Tysfjord och botfärdigheten känns tyvärr i nivå med Ulf Ekmans-dvs obefintlig Jag hoppas jag har fel och att detta ändrar sig, framför allt för de skadade offrens skull. Men också för förövarnas skull, att leva i ihärdig svår synd kan inte vara bekvämt i längden. Många förövare är nu döda, och många av offren likaså. Men det är aldrig försent att upprätta offren. Det är inte heller försent att vända om och göra bot och bättring. 

Jag önskar att Raattamaa den mildes sinnelag, som det framstår i litteraturen och i släktingars och bekantas minne, skulle fortsatt  råda här i norr och att det skulle sprida sig även väster om Lannavaara. Jag önskar också att alla skadade och utnyttjade skulle få upprättelse värd namnet. När detta skrivs har jag nyss fått läsa att Jean Vanier hör till dessa skaror män av alla religioner, livsåskådningar och denominationer som sexuellt utnyttjat kvinnor. En nunna fick höra att "Jesus älskade" henne genom Jean Vaniers övergrepp, vilket gör övergreppet både kroppsligt och andligt. Metoo -rörelsen verkar ha ebbat ut i världen men det får den aldrig göra i kyrkan. I kyrkan ska vi aldrig förtröttas i att se dessa utnyttjade människor. Och vi måste sluta omedelbart med att hålla alla dessa förövare om ryggen!  

Här sjunger Surunmaa ur Sions sånger, en av de vackraste sånger jag vet: "O vad sällhet då ska bliva". Min mamma fick med sig ett ex av Sions sånger i graven.