Dagens namn är Sven som egentligen var ordet för en ung man och en lärling till en riddare. Jag tänker på unga män som varit lärlingar till olika mästare alltifrån ridkonst till Jesus och hans lärjungar. Yngst av dem var Johannes, vars evangelium jag nu närläser. Jag tänker på alla som har lärjungar, ungersvenner att vägleda. Numera följs svenner och mästare åt en kort period, högst tre år, genom vårt skolsystem. Jag får oftast följa mina svenner i ett, eller två år i taget. Hinner vi läromästare göra avtryck?
Jesus gjorde ju stort avtryck under sina tre år med lärjungarna. Är det någon slags gudomlig matematik i detta med lärjungar i tre år i taget? Har vi gjort vårt som läromästare efter tre år? Eller handlar det om att svennerna måste gå vidare tills de står helt på egna ben ungefär vart tredje år?
Jag vet då att många mästare satt outplånliga spår i mitt liv när jag var så ung så tre år kändes som minst ett decennium, kanske tre om jag jämför med hur tiden nu upplevs. När jag räkna efter så har betydelsefulla personer för min utveckling gjort anmärkningsvärda intryck under en riktigt kort tid. Tack och lov är några av dem nu mina vänner. Andra vet jag inte ens om de lever ännu.
Som lärare hoppas man ju att man gör intryck och avtryck så de svenner jag ägnar min arbetsdag åt ska få med sig livsmod och glömma alla dumheter jag gjort. Kanske blir det tvärtom. Kanske minns de inte alls vad jag lärt dem. De glömmer säkert just mig och det är ju meningen. Men vad vill jag de ska minnas? Grammatikens spännande värld? Retorikens grunder? Ja visst hoppas jag att de ska få fascination för språk och lära sig älska att läsa skönlitteratur, förstå filmer på djupet och att uttrycka sig i skrift så de får förtroende för sin förmåga.
Men just nu hoppas jag mest att mina elever inför traditionen med Karl-Bertil på julafton. Hur kan det komma sig att ytterst få, om någon, av mina ungersvenner, av båda könen, vet vem Karl-Bertil Jonsson är men alla känner till Kalle Anka-seden?
Nå, nu när vi lämnat den fysiska närheten för distansundervisning fick de med sig Karl-Bertil i bokform och till läxa att se filmen på TV. Jag hoppas att de , precis som tonåringen Johannes mindes vinundret i Kana och förde traditionen vidare ända till oss här långt i norr, ska bevara traditionen och föra vidare den till sina barn. Den varma humorn och kristliga humanismen filmen förmedlar hoppas jag följer mina svenner livet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar