Barockbloggen: Tredje advent

Johannes Döparen målad av Johannitermunken Gertgeens tot Sint Jans (1465-1490)

Joh. 1: 6-13 Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.
Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.
Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.
Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.
Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.
Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,
som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Denna söndag hyser idag den vuxne Johannes Döparen, han som föddes i gårdagens lucka, och tonåringen Lucia, helgonet i Syracusa. Det är en oslagbar kombination av två orädda gestalter från frälsningshistorien som vägrade gifta sig. Få tänker väl på hur udda och olydigt det är av Johannes att inte vara gift. Vi lever tvåtusen år senare i Sverige där det länge varit en möjlighet att leva som ogift. Men i den romerska provinsen Judéen för tvåtusen år sedan var det ett väldigt underligt val vilket fick föräldrar att ta till hårdhandskarna. Johannes föräldrar tog dock inte till hårdhandskar mot sonen, kanske var de döda när Johannes var giftasvuxen men jag tänker mig att Zacharias lärde sig en del av ängeln och fick tänka igenom sina prioriteringar under sina drygt nio månader av stum tystnad.

Elisabeth var dessutom nära släkt med Maria och hade mött henne medan de båda var gravida med sina löftesbarn. De hade kunnat prata ostört om sina barn, Zacharias kunde inte ta över han var ju stum, kanske tog de ovanliga beslut om dem redan där och då. Redan var det bestämt att Johannes inte skulle föra faderns namn vidare utan få namnet Johannes. Elisabet fick kanske genom detta namn förståelse för att Johannes inte kom för att föra just deras släkt vidare utan för fler. Hon visste naturligtvis att det fanns andra kvinnor som fått bönesvarsbarn. Jag antar att hon tagit till både Hanna och Mama Simson som exempel i sina böner om ett eget barn. Dessa kvinnor fick inte behålla sina barn för sig själva.

Simson blev en Guds nasir och krigardomare och Samuel blev prästkandidat redan som litet barn. Johannes blev på många sätt en fredlig kombination av dem båda. Simsons trassliga kärleksliv känner vi till och Samuels familjeliv blev inte det traditionella det heller. Elisabet och Zacharias kanske sörjde lite men de lät sin son flytta ut i öknen och leva som en nasir utan vin och med vad öknen hade att erbjuda. Kanske tänkte prästfamiljen Zacharias på Psaltaren 110:

"Han dricker ur bäcken vid vägen.

Så lyfter han huvudet högt."

Funderade de på om det var Johannes själv som skulle vara denna Melkisedek som psalmen nämner lite tidigare i texten:

"Herren har svurit en ed

som han inte skall bryta:

Du är präst för evigt

i Melkisedeks efterföljd."

Eller funderade Elisabet och Maria på dessa ord om den unge timmermannen som inte utmärkt sig alls på samma sätt som Johannes med att bo i öknen utan åt som andra och fortsatte med Josefs hantverksyrke? Troligen, de var ju båda ur prästsläkten som idag kallas Kohen/Cohen i efternamn men på deras tid var beteckningen på en speciell helig tjänst som var släkt i rakt nedstigande led till Aron. Men han gifte sig inte heller. Inte förrän han hade levt 40 dagar som Johannes i öknen trädde han fram som udda i någon ytterligare bemärkelse.

Lucia levde 300 år senare och var en ung flicka som ville ta sin tro på allvar. Hon och hennes mamma gav bort släktens rikedomar till fattiga och den hedniske man som var trolovad med Lucia började oroa sig för hemgiften. Detta löste han genom att ange Lucia som kristen och det var just vid denna tid förbjudet. Vi vet ju alla hur det gick, speciellt i Sverige. I år satsar Svenska Kyrkans Mission , som nu heter Act på att samla pengar till flickor så de slipper giftas bort som barn och kan fortsätta gå i skolan.

Det passar alltså utmärkt att den ogifte Johannes adventssöndag och den flicka som mördades eftersom hon vägrade gifta sig delar dag i år, för vi vet ju att även pojkar tvångsgifts runt om i världen. De könsstympas inte men i övrigt är tvånget lika hårt. Så hårt så de tvingas ibland mörda sina systrar i "hederns namn". Barn i en hård familjekultur har inget att sätta emot. Johannes och Jesus hade ovanliga familjer och Lucias mamma stödde också sitt barn. Utsatta barn i familjer som inte stöder dem måste därför få hjälp utifrån. Ett samhälle som bara sluter sig i små familjeenheter är en vaken mardröm som vi inte vill leva i. Det är därför viktigt att bry sig. Att göra det vi kan. Inga fler balkongflickor, inga fler tonårspojkar som mördar på pappas befallning.

Just denna söndag blir det detta Johannes ropar högst om i öknen: Omvänd er! Låt barnen leva! Låt förövarna isoleras! Han ropar också till de förtryckta barnen: