Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

tisdag 9 februari 2016

Vem ska jag tro på? : Tanach

Rebella kom med den relevanta kommentaren, varför tro på Jesus men inte på att Maria gjort en himmelsfärd 15 augusti, var född syndfri den 8 september och befruktad av den heliga Anna och hennes make Joakim i syndfrihet, kanske via en puss på kinden, den 8 december? Naturligtvis kan man som Richard Dawkins jämställa all tro och all religion med dyrkan av tomtar och troll. Men jag vet ju att Rebella inte är så platt och endimensionell i sin undran över tro och kyrka så jag tycker hon är värd ett rejält svar på frågan. Men det kräver två delar märker jag. Den första delen handlar mest om Tanach/GT.

Jag är född troende jag kan inte minnas att jag någonsin levt utan kontakt med Gud. Mina första minnen av min gudsrelation är när jag var så liten att jag inte kunde skriva och inte hade en lillebror, tre år yngre än mig. Jag skrev då brev till Gud som jag av någon anledning lade på TVn, mitt 2,5-års jags husaltare. Jag antar jag fick svar för jag minns inte att jag någonsin kände mig besviken eller dissad av Gud på den tiden. Bibeln läste jag rakt igenom i värsta slukaråldern som tioåring första gången och jag såg ingen anledning att tro att det var skickligt hopkomna sagor i den för jag fick liksom svar på mina brev från tidiga koltåldern i den. Det var som om en ljuvlig röst delvis läste texten för mig. Men när jag blev äldre började jag undersöka den mer kritiskt när jag kom i kontakt med andra antika skrifter. Jag lärde mig till och med  koinägrekiska enbart till en nivå som låter mig förstå NT någorlunda på grundspråket. För en riktig ateist är jag alltså en virrpanna som det inte är lönt att lyssna till. Men så är det, det är ingen mening med att försöka sticka under stol med den saken.

Varför tror jag då att Bibeln är en samling trovärdiga dokument som gör det värt att lära sig ett språk utan kommunikationspotential med nu levande människor? Jag som annars vill veta hur allt hänger ihop på molekylnivå, vilket stundom prövar makens tålamod. Nej, inte lät jag Bibeln ligga där oundersökt.  Jag läste också latin på gymnasiet och vi läste antika romares skrifter. Konstigt nog undersökte jag inte alls De Bello Gallico på samma sätt som Bibeln utan antog att de få textfragment som finns kvar av den är trovärdiga dokument och precis vad Julius Caesar ville få fram om sig själv och sin viktiga person. Inte heller Catullus, som jag blev så kär i, betvivlade jag. Han hade absolut funnits och varit kär i sin Clodia och ville otvivelaktigt ge henne tusen kyssar och leka med hennes sparv. Precis som jag inte hör till dem som envisas med att Shakespeare inte var Shakespeare föresvävade det mig inte att Catullus skulle vara någon annan än just Catullus trots de magra bevis som finns för den saken.

Med Bibeln var det annorlunda för den ifrågasattes hela tiden och det var för mig något annorlunda. Det betyder något om Gud är Gud men är ganska likgiltigt om Shakespeare är Shakespeare och i Bibeln berättas mest tydligt av väldigt många olika röster om denna Gud. Aldrig har jag läst något mer fascinerande och jag ville veta allt. Det gjorde mig inget om allt var "påhittat" men jag ville veta mer så där som en affacionado för Sagan om ringen gärna tar sig igenom Silmarillion, Smeden och stjärnan och Tom Bombadadills äventyr plus allt the Inklings skrev för att få hela bilden. Jag visste inte då att vi har betydligt mindre historiskt på fötterna för Julius Caesars existens än för Jesus, Jesajas eller Paulus. Ingen verkade ju tycka att det var en fråga om Julius Caesar existerat.

Nå, mina efterforskningar i antikens skrifter gjorde att jag kom fram till: något speciellt måste det varit med det judiska folkets fenomenala förmåga att samla text och berättelser och bevara dem först utantill, inlärda av barn upp till 12 års ålder när de skulle kunna den och börja ta ett vuxenansvar.  Sedan i skriftlig form i avskrift efter avskrift som bevarats som den dyraste klenod under diaspora och landsflykt under tusentals år. Viktigast var att ingen annan antik skrift liknar Bibeln, inte minst det vi kristna kallar GT eller Tanach. Antika skrifter är texter om krig, lagar, gudar och halvgudar och människor i de översta skikten av samhället. Men Tanach skrivs alltid underifrån. Dessutom är folket helt obegripligt hatat och förföljt genom historien från Hamans första försök till "slutgiltig" lösning rapporterat i Esters bok till dagens antisemitiska våld. Något måste det vara med dem och det ord de satt så högt genom årtusenden.

Många människor har varit inblandade i Tanachs tillkomst, den liknar inte alls Koranen som givits till Muhammed direkt från ängeln Gabriel även om en stor del av innehållet är liknande. Den påminner inte heller om Veda-skrifterna eller Havamál . Oddyssevs irrfärder mellan älskarinnor och lättlurade cykloper är något helt annat än slavarna som irrar runt i öknen i 40 år för att komma hem.

Tanach utger sig inte för att ha en enda författare eller att vara enhetlig. För säkerhets skull skrivs t.ex. två parallella historiska krönikor över Israel och Juda riken; Krönikeboken och Kungaboken och där står mycket som är föga smickrande för det judiska folket i dem och hela Tanach. Jämför man med det lilla som finns bevarat av Platons dialoger är skillnaden slående. David är en lurk på många sätt medan Sokrates saknar fel och hans filosofi hänger logiskt ihop. Tanach motsäger sig själv och berättar olika versioner av samma händelse lite varstans.  Judarna framställs allt som oftast som korkade, otacksamma och fega. De gör fasansfulla saker, skamliga saker och usla saker. Deras mest upphöjda kungar är knappast moraliska förebilder för någon, allra minst för ett folk som gav världen den första lagsamling som gällde lika för alla; slav som fri, jude som hedning, kvinna som man: de tio budorden.

Jämför man med Saxo Grammaticus krönika där den betalande danske kungen framställs som ett mönster för den tidens moral eller hur Julius Caesar framställer sin taktiska skicklighet och allmänna briljans är Gamla Testamentets historieskrivning om judarna ännu mer eljest. Jag ställde mig frågan varför man ville bevara detta till eftervärlden som ett litet ständigt attackerat folk, det är ju på många sätt en samling skrifter som kan jämföras med "Sions vises protokoll"* om man ser till hur just judarna beskrivs. Min slutsats var att detta var vad de uppfattade som sanningen och att den tvivelaktiga bild man fick av deras förträfflighet inte var viktig, det viktiga var att bevara sanningen för framtida generationer.

För mig är det ett bevis för att Bibeln är sann och trovärdig. Jag tror inte att Gud som skapat allt på allvar menar att ett lämpligt straff för våldtäkt är att våldtäktsmannen ska gifta sig med kvinnan han våldtagit. Men jag tror att en så konstig tanke för den tidens människor -och vår tids- som jubelåret aldrig skulle uppkommit om inte Gud inspirerade de 72 som skrev de detaljerade lagarna för hur judarna skulle leva tillsammans. Däremot är jag övertygad om att det verkligen var det som stod i lagen som de 72 och Mose nedtecknade.

Jag har heller inte svårt för att tro att en Mose funnits. Även han gör en massa konstiga saker som en "riktig arketyp" aldrig skulle göra. En arketyp är en enkel karaktär utan minsta spricka i fasaden. Den onde Loke gör aldrig något gott den gode Balder är lika oföränderligt god. Stallo är alltid lika korkad och elak som den listige lille samen som lurar honom är listig och påhittig i varje berättelse om dem. Madonnan är koncipierad syndfri , evig jungfru och gjorde därför en himmelsfärd i stället för att dö och återgå till "smutsig" jord.

Bara ett exempel: Mose gifter sig med den midjanitiska prästen Jetros dotter Sippora och får två barn med henne enligt Tanach. Hans bror och syster kritiserar honom för detta och sedan anstiftar Mose massmord på midjaniterna efter att en av hebréerna gift sig med en midjanitisk kvinna. Midjaniterna var enligt Tanach barn till Abraham precis som de, de var monolatrister/-teister precis som hebréerna och Mose var alltså ingift med midjaniter. Ändå gör han detta med ursäkten att de måste hålla sig "rena" från andra "gudar" och deras anhängare. Jag ser inte att det finns någon anledning att misstro att detta verkligen hänt men knappast är det ett efterföljansvärt exempel. Mose som arketyp förlorar på många sätt sin platthet och användbarhet också på många fler ställen. Min slutsats är att någon ledare som Mose funnits och varför då inte just Mose?

Kort sagt, som propagandaskrift är Tanach värdelös. Vill man presentera en religion och ett folk på ett attraktivt sätt skulle man inte sätta ihop en samling texter från en mängd olika källor varav en del inte ens tror på "rätt sätt" och flera motsäger varandra. Man skulle välja EN historieskrivning, inte flera och en bok som "Esters bok", där Gud inte ens nämns en enda gång skulle ha ratats. Man skulle också ha strukit alla underligheter som hjältarna gör: Abraham slåss på kungarnas av Sodoms och Gomorras sida , städer som redan var arketyper för snålhetens svåra synd när berättelserna skrevs ner. Därför är Tanach för mig en mycket trovärdig bok och en bok jag alltid hittar nya saker att irritera mig på, fascineras av och finna vägledning i. Därför tror jag att jag kan hitta sanningar om Gud, som alltid funnits i mitt liv, genom att söka i den.



*För många år sedan gjorde Ylva Eggehorn en nyöversättning av Anne de Vries klassiker Barnens bibel och den angreps då av judiska företrädare för sin antisemitism. Ylva Eggehorn svarade att värre saker står i Tanach och att inget är tillagt till den även om mycket är borttaget som är ännu värre, men hon ville inte döma judarna för de har sår som få andra folk har och hon gjorde också vissa ändringar i boken. Men detta visar alltså att Bibeln knappast stämmer in på de antika historiegenrernas självupphöjande ärende.

26 kommentarer:

  1. Den invändningen känner jag alls inte igen att jag har gjort.

    SvaraRadera
  2. Det enda jag skrev var att samma oro för att utnyttja en person till något annat än hon var, som du känner för Maria, kan jag känna inför Jesus. Det var allt. Du känner inte som jag och anser att du har goda argument därför - jag har sannerligen inte förväntat mig något annat. Men den invändning du lägger i min mun har jag INTE kommit med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag uppfattade det som en invändning som jag tycker har relevans. Förlåt att jag missförstod det som en retorisk fråga. Nåja, fick inspiration till detta ändå.

      Radera
  3. Håller med dig om att personerna i Bibeln inte ter sig tillrättalagda. Att det ger en känsla av trovärdighet.
    Jag har lite svårt för Johannes evangeliet men måste erkänna att det ger ett intryck av personliga minnen pga små detaljer här och där.

    Ang dig som kristen redan som liten så tror jag, tyvärr, på en viss predestination. Inte en stenhård sådan, men nog har vi fått olika stor sannolikhet för att hamna där vi hamnar. Något slags möjlighet att välja finns ju, men inte så mycket som vi gillar att föreställa oss. Frivillighet är ett måste, men "fri vilja" är knepigt. Som om vi som suveräna individer väljer liksom från ett smörgåsbord. No way. Det är mycket mer komplicerat än så. Visst "tar vi ställning", ofta många gånger och ibland olika, men den processen pågår till stor del utanför vår medvetna kontroll. Dock inte helt och hållet och det är en stor fördel om "valet" är grundat och medvetet. Större chans att det håller då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag menar att du sannolikt är predestinerad.
      Jag hade visserligen en period som 4 åring när jag var vaktmästarns lilla pojke på präst seminariet och jag satt med en student och gick igenom sådana där planscher med bibliska motiv. Sedan blev jag ateist som 7 åring, förkastade även jultomten en vecka senare och blev fiende till min kristna lärarinna som var elak på många sätt. Dock älskade jag tant Elsa på gården som också var kristen men på ett helt helt annat sätt.

      Inte för att säkert vet, men studenten med planscherna och tant Elsa bidrog till mina vägval, medvetna och omedvetna, långt senare, liksom även den hemska fröken Granskog med sin kristna hjärntvätt gjorde det.

      Radera
    2. Jag ser det som med min man, Han var säker på att det var vi direkt men det tog tid för mig och nu tar jag beslut att älska honom hela tiden. Precis som med Jesus, samtidigt är det annorlunda att vara född och att gifta sig. Jag är nog mer född av Gud än gift med Jesus. För andra är det kanske tvärtom. Tron är inge prestation för mig och många kan nog uppleva det så, jag är glad att slippa det. För mig är tron mer en praktik, ett försök att bli mer lik storebror Jesus, mer än en intellektuell styrkeövning.

      Jo jag har tänkt på predestinationen så klart! Det verkar så hemskt att en del får tron som en gåva andra kämpar ett helt liv med den. Men en liten tröst är att Luther hade fel, tron är ingen prestation på det viset. Tro är att bekänna Jesus med sin mun och med sitt hjärtA BESTÄMMA SIG FÖR ATT TROFAST FÖLJA JESUS (SÅ STÅR DET PÅ GREKISKA)-varför är Paulus så praktisk?

      Jag tror helt enkelt tro är mer praktik och kropp än kyrkan gjort det till. Dessutom är tro trofasthet. De som beskrivs mest som troende i Bibeln är Gud och Jesus vilket borde få oss att fatta att tro är trofasthet mycket mer än andlig styrketräning.

      Sedan är jag som CS Lewis ganska säker på att även en troende (i denna bemärkelse)muslim kan ha det väl så förspänt på domens dag som jag. Gud vill nå alla människor och väntar nog inte enbart på oss kristna för att sprida sin kärlek och sitt rike.

      Sedan kommer ju jag från en tradition som inte uppmuntrar egen Bibelläsning och ändå har det varit min stora grej jämt. Så helt utlämnad till sin uppväxt behöver man inte vara.

      Radera
    3. Nej, det är inte svart och vitt. Lagen och nåden, båda finns och verkar på sätt vi bara lite kan förstå.

      Radera
    4. Ja nåden är liksom grunden för vår existens, hela kosmos beror av nåden. Där börjar vi och jag ser ju att människor kommit i min väg som varit nådemedel, liksom i ditt fall med den snälla tant Elsa.

      Vad gäller tomten och dyl. fick jag aldrig en chans att tror på sådant som barn för min pappa tyckte man skulle vara strikt så barn inte trodde att Jesus inte finns när de upptäcker att inet Gud gör det. Farmor beställde blommor till mamma när jag föddes i pappas namn och kortet hade en stork som illustrattion. Det rev pappa ur mitt minnesalbum så jag aldrig skull tro på sådant.

      Det är väl därför jag vill veta hur allt är på molekylnivå.

      Men jag läste nyss om ett barnhemsbarn, ett resultat av Hitlers avelsprogram i Norge som i sin ensamhet redan som mycket liten vände sig till Gud utan att ha hört någon prata om religion med henne och jag vet fler som haft det så men ändå hittat Gud.

      Radera
    5. Tänker på den unga damen Akiane Kramarik vars föräldrar inte tror på någon gud och ämnet diskuterades aldrig i hemmet , men själv säger hon att hon hörde guds röst sedan hon var liten, och gud kallade henne att måla.

      https://www.youtube.com/watch?v=upG2e0fGxG0

      tänker nästan på Jesaja som säger: Herren kallade mig innan jag var född. Redan när jag var i moderlivet kallade han mig vid mitt namn.

      Radera
    6. Obs! Jag tycker predestinationsläran är deprimerande, både gällande Gud och människor, men ändå kan jag ju se att det ligger något i den, att vi har olika förutsättningar när vi träffar våra val och att föreställningarna om ”den fria viljan” är idealiserade. Några zombies är vi dock inte. Om vi har turen att ha fått en normal kognitiv utrustning så kan vi i viss utsträckning se och välja. Och det är viktigt att vi utvecklar den förmågan, så klart.
      Om predestination förekommer så hoppas jag att det är som en variant som inte är absolut stenhård eller som kanske bara avser ”positiv predestination” – att somliga är destinerade till himlen från början utan att det för den skulle betyder att resten är destinerade till Helsike.
      *
      Bara ett par ord om fröken Granstig och Tant Elsa. Då det inte hade så mycket med snäll eller inte snäll att göra, utan med...tja, fri vilja.

      Granstig var missionärshustru. Alla timmar på schemat fylldes av Jesus. På teckningen ritade vi Sackéus i trädet, vi sjöng psalmer, vi räknade fiskar och bröd, vi läste om Gud. Lite annat var det väl, men lite Nordkorea var det allt. Hon hatade mig för att jag rubbade hennes cirklar med mina ifrågasättanden – jag frågade om istiden och mammutar och dinosaurier. Dessutom slog hon mig när jag pga mitt ryggproblem inte kunde stå upp utifrån skräddarställning utan ramlade åt sidan…
      Jag märker att jag blir väldigt arg både på henne och på krrrissstendommmeeen (där förvandlades jag till Gollum).
      Tant Elsa däremot, hon satt i rullstol pga polio och samlade barn i sin lilla lägenhet. Läste Elsa Beskow och gjorde Julapelsiner med röda sidenband och nejlikor. Hon var väldigt troende och trots mitt pågående krig med Granstig så lyssnade jag intresserat. En kväll skulle det bli andakt i radion. Jag och en kompis fick stanna kvar och lyssna om vi var tysta.
      Andakten började och rören i radion glimmade i orangerött. Jag stirrade rakt in i deras ljus. ”Är Gud här nu?” viskade jag. Tant Elsa viskade tillbaka ”ja”.
      *
      Det där berör ju frågan om fri vilja, där jag till 100 % håller med om att frivillighet är ett måste. Granstig tog ingen hänsyn till något sådant. Ett lamm fångat med lasso är bättre än tio misslyckade försök att locka till sig lammet på ett snällare sätt, tror jag att hon resonerade. Men för mig var lassovarianten omöjlig. Jag behövde viskningarna och radiorörens glimmande.
      Klaus

      Radera
    7. Jo predestination är deprimerande särskilt med dubbel predestination. Men om man ser predestination som att vi alla är skapade till Gudsgemenskap och alla får någon stund på jorden när vi får säga ja eller nej till den gemenskapen. Däremot dubbel predestination-där vissa föds fördömda-nej, det strider mot centrala bibelställen som Johannes 3:16, 1 Kor. 15, Skapelseberättelsen, Ef. 1 etc.

      Intressant med skillnaden mellan Granstig och Elsa. I Alma Whittakers betydelseefulla upptäckter möter hon en vänlig Elsa-missionär som har en liten församling men hängiven på Tahitis huvudö. Hans adoptivson är en karismatisk och charmig Granstig-missionär för de människor han skulle paddla iväg till och berätta om Jesus för var hårda, krigiska människor. Kanske hade Granstig missförstått barn som människor som bara förstod sig på maktspråk.

      Jag tror hon skulle behövt ta en kanot till en krigisk ö simma den sista biten och ställa sig i strandkanten och ropa" Jag kommer i den ende Gudens namn som har skapat himmel och jord och besegrat ondskans alla makter!" eller liknande=)

      För små barn måste man nog vara som Elsa och presentera Jesus som en stilla susning.

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Ang det ni berättar om mycket små barn som talat om Gud osv: Har dessa verkligen gjort ett medvetet val, så som man tänker sig? Det ser för mig mer ut som om de fått detta som Gåva och har man fått detta som Gåva så förpliktar det men är också ett slags extrahjälp för att välja rätt. Tycker det talar mer åt att Gud väljer än att människan väljer, även om förstås responsen från människan måste komma.
    Nu låter jag väl som en reformert...eller, hemska tanke Kalvinist...

    Klaus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag menar just så att gud gör sig vänner , som i fallet med akiana, även om ingen människa finns där som talar om gud och blir ju då en slags gåva, har hört liknande från muslimska världen folk som drömmer om jesus och att han kallar dom till sig..det finns ju många tänkbara varianter när bibeln säger ingen kan komma till gud om gud inte kallar dom, betyder det att folk är predistinerad till elende och helsike ?..eller är det så att gud inte kallar dom NU ? jag vill tro det senare, han kan ju kalla människor för olika uppdrag vid olika tider. i bibeln när det talas om guds rike så talas det ju om att nationerna ska komma för att tillbe inför gud,så det blir ju större än en liten klick exklusiva rättroende kristna i guds rike, många älskar pengar och tror det sekulära världsbygget ska segra och vi troende ska försvinna en dag , men om det bygget kantrar och inget hopp finns längre, kanske även den mest förhärdade tackar ja då ifall gud ger handen..tänker jag =)

      Radera
    2. Kanske är det just tydligast att Gud talar till övergivna och ensamma barn jag tycker mig ha märkt att alla små barn tror på Gud och har en reltion. Nu snurrar en ganska läskig film på nätet med en 2 åring som ber aftonbön i ensamhet. Det är ju inte det minsta läskigt förstås, men att föräldrarna lägger ut filmen-så integritetskränkande.

      Jag tror precis som du på gammalt klassiskt kristet vis att Gud vill nå alla människor och att alla ska bli befriade till gemenskap med treenigheten. Tornedalspsalmen framför alla, I tro under himmelens skyar trycker på detta: Gå ut i hela världen förkunnande mitt ord, för allt som Fadern skapat för folken på vår jord: Än räckes Guds frälsning till den som som síg ångrar och tror."

      Vi måste inse att vi inte lever i medeltiden längre (hur lockande det än ter sig ibland=) Luthers åhörare var av annat slag än dagens människor. Detta med "hur når jag syndanöd och hur kan jag få frälsningsvisshet" är kanske inte människors första fråga. Vi är mer som första tidens kristna på många sätt, vi kommer från olika förutsättningar en del blir glada och andra arga när de hör evangeliet. Men Gud vill nå alla. Det är bara att se på Apostlagärningarna hur olika människor bemöts olika.

      I mina trakter förekommer många historier om folk som dött i gruvras elelr liknande olyckor och ropat till Jesus i dödsögonblicket. Då tror vi att den personen fick gemenskap med Gud om än sent i livet. Men Petrus säger till och med att Jesus predikar i dödsriket så nog verkar frälsningen gälla även den som inte haft chansen i livet. Gud sträcker ju ut sig mot "ett motsträvigt folk" så jag tror du har rätt.

      Radera
    3. Vad lilla jag tror är att det t.o.m förekommer möten och möjligheter efter döden. En del nära döden upplevelser handlar om det, t.o.m otäcka sådana där det i samtliga fall jag läst om, skett att Gud kommer bara man vänder sig mot honom.Det är som Gud vill säga att såhär mörkt är livet utan mig och akta dig för uppgivenhet.
      Påstår ej att alla nära-döden-upplevelser är sanna, men en del är det.
      Förre ateisten Howard Storm t ex.
      Googla på vad han säger om Jesus. Det känns helt äkta.

      Jag känner dock att jag måste "umgås" även med teologiska påståenden jag inte gillar. Jag kan inte förutsätta att just mina favorit idéer styr universum. Det är ett sätt för mig att "underkasta mig" eller ödmjuka mig och försöka se saker i vitögat.
      Därmed inte säkert att det där vitögat är sanningen, eller att vitögat är enbart negativt. Jag provtänker.

      Radera
    4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    5. Helt rätt Klaus, har sett en del youtube klipp om howard storm, även en vetenskaps kvinna som inte alls trodde på någon Gud, men vände helt om efter en nära döden upplevelse. Finns många sådana berättelser

      Lars

      Radera
    6. Jag brukar göra som du Klaus, det kanske märks här ibalnd. Jag gillarr att utmana mig själv till att tänka från andra sidan ofta öppnar sig " valv efter valv" ganska nytt för mig är predestantionen á la Lutjer och Kalvin. Jag är tacksam för Malnchton men det är ändå bra att se från en annan vinkel. En sak är säker nåden kan uppfattas so ännu större med det Kalvinistiska perspketivet.

      Radera
    7. Ja, tänk om predestination är associerad med "lagen", med logik, med "synden", då kanske vi var helt rökta. Men till lagen kommer nåden, inte bara för att höja genomsnittstemperaturen, liksom blanda sig med lagen som kallt vatten blandas med varmt, utan på ett annat sätt.
      Då blir ju nåden ännu större som du skriver, pga att grundförutsättningarna är annorlunda.

      Radera
    8. Bra exempel på en skeptiker som ändrade sig .

      http://youtu.be/PpJoM1Yvm-Y

      Lars

      Radera
    9. Känner till Eben Alexander. En detalj i hans berättelse är oerhört gripande. Mitt eget trovärdighetspris går dock till norske ståuppkomikern Jon Schau.

      Https://youtu.be/rHmcnUdUtU

      Intervjuaren känns lite new age,  men han känns som han berättar vad han varit med om.

      Radera
    10. Intressant , kollade båda avsnitten =) han förklarar väldigt invecklat, men ser man det på lite distans så är det en ganska klassisk nde förutom att han inte såg någon Gud i sin upplevelse.


      Lars

      Radera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Angående den alltför vanliga jämförelsen mellan käll-läget för Julius Caesar och Jesus ska du här få bara en länk till svar.
    http://www.wildwinds.com/coins/imp/julius_caesar/i.html

    SvaraRadera