Biskopsvisitation

Efter skärtorsdagsmässan i år med stängt altarskåp

 Jag har varit med på en biskopsvisitation för första gången i mitt liv. Hur kan det komma sig jag som växt upp i kyrkan med föräldrar som inte undanhållit mig evangeliet och allt det goda som kyrkan kan tillföra en människa. Nåja, hur eller hur så har jag nu varit på biskopsvisitation med min bibelsamtalsgrupp. Biskop Åsa var en människa med pondus, faktiskt just så som jag tänker mig en riktig biskop. Jag har upplevt detta med den apostoliska successionen tidigare. När en blivande pastor fick förbön med handpåläggning hände något mycket konkret i hela hens väsende och även på min hittills enda prästvigning upplevde jag detta tydligt. Och med biskop Åsa verkar det ha hänt. 

 En del av oss i bibelgruppen hamnade i samma bord på kyrkfikat som en från biskopens följe. Även hon en mycket imponerande kvinna med en stor erfarenhet av kyrklig tjänst och kristenliv. På något sätt upplevde jag hur vi fanns med i en lång tradition. Så borde det ha varit att möta en biskop redan på medeltiden. Fast det var förmodligen ännu mycket mer ovanligt och kanske inte alls förekommande så här långt i norr. Det var väl troligen bara delar av biskopens kansli som kom så här långt norrut med brev och hälsningar  i vardagslag tills vi fick en biskop i Luleå stift  1904.  Men när kyrkan invigdes i Kalix 1472 besöktes den av ärkebiskopen Jakob Ulfsson Örnfot som den 29 juni, Petrus-dagen, detta år utfärdade avlatsbrev och invigde altarskåpet i kyrkan.

Jakob Ulfsson Örnfot var också den biskop som drev igenom grundandet av ett universitet i Uppsala 1477 och såg till att hela Sverige började fira den heliga Birgittas dag den 7 oktober. Så är alla med på när detta storslagna hände att en ärkebiskop seglade upp till Bottenviken för att inviga en stenkatedral som lokalbefolkningen genom pälshandel, fiske och strävsamma liv som mångbrukare längs den stora Kalixälven och i skärgården lyckats bygga. Det är så obegripligt imponerande och visar att alla tiders människor alltid också haft behov av tro och kulturliv utöver livets absoluta nödtorft och i denna längtan efter skönhet och en helig mötesplats kunde samarbeta om ett storslaget byggnadsverk. Och att man kan göra storslagna saker tillsammans utan att någon rik mecenat måste tillföra medel.