Här ser barnbarnen på en annan historia som 8-åringen upplevde för långsam: "Skrot-Nisse och hans vänner"; enligt mig och barnen, samt 13-åringen, ett riktigt mästerverk på skärm. |
Jag och barnbarnen har tittat på en riktigt gammal TV-serie om Mumintrollen och kungen framförd som en teaterföreställning med otecknade skådespelare som Gösta Ekman, Birgitta Ulfsson. Lasse Pöysti och Nils Brandt. Tempot var extremt långsamt, de 13 avsnitten hade i dag avklarats på högst tre. Men eftersom 13-åringen är fullkomligt galen i Mumintrollens värld såg vi ändå alla tretton delarna några kvällar i början av augusti. Det var en mycket otidsenlig upplevelse där den långsamma dramaturgin fick mig att somna mellan varven, men då väcktes jag av barnbarnet och det är jag glad för eftersom serien var mycket bättre än jag hade för mig.
Hennes åttaåriga lillebror var dock inte imponerad utan gjorde som ungdomen gör: tittade på snabba you tube klipp på sin platta samtidigt och klagade på att vi hade ljudet på TVn för högt. Vilket ljud? Replikerna hade pauser långa som 15 tiktok reels och de skrek aldrig i munnen på varandra så som det görs i dessa reels och amerikanska valdebatter. När serien gjordes 1969 tänkte man sig att TV var ett bildmedium och det innebar att långa stunder var det bara lugna bilder vi såg utan replikskiften eller bakgrundsmusik.
Ljudet i dagens "content" är också högt uppskruvat och pauserna obefintliga. Samtidigt som skärmarna lockar vår blick avskärmar de oss också från varandra och världen omkring oss. Effektivare än någonsin en kväsarkeps förblindar de oss för omgivningen och likt buller i hamnar och lagerhus gör de oss döva för allt annat utom det skrikande smatter av ord, varav lejonparten fantasilösa svordomar, som numera kännetecknar barns och ungas kulturkonsumtion. Men det allra värsta är att vi inte lägger ifrån oss skärmarna annat än med största möjliga viljestyrka. Den som inte kan uppamma denna viljestyrka är räddningslöst förlorad.
Nu låter jag som en frikyrkopredikant på 1930-talet "dansbaneelände", "påhittade romaner", "negerjazz" och på samma sätt som vi nu ser på dessa "faror" avfärdas alla farhågor inför nya och potentiellt skadliga företeelser. Det sägs att människor alltid varit rädda för det nya. Vilket svammel, vi har väl i alla möjliga sammanhang gjort tvärtom: kastat oss ut i okända vatten utan minsta eftertanke inför något nytt och fräscht koncept: slaveri, brännvin, scheele-grönt, DDT, valbenskorsetter, atombomber och fossila bränslen var en gång nymodigheter som omfamnades av det stora flertalet medan en minoritet gjorde invändningar för mestadels döva öron. Försiktighetsprinicipen har knappast kännetecknat människans teknikhistoria.
Jo, det stämmer, jag har varit på föreläsning för lärare om AIs välsignelser. Och ja, jag är bitter!
Använder alldeles för mycket skärmar. Jag vägrar i alla fall Tiktok för det räcker så väl med både blogg, instagram och facebook.
SvaraRaderaJag tycker att du har helt rätt i att vi inte är så särskilt försiktiga. Man tar för givet att allt är ofarligt ända tills saker och ting visar sig vara farliga efter år av vetenskapliga studier. Tänk om man kunde göra tvärtom någon gång. Att anta att "nymodigheter" är farliga tills vetenskapen bevisat motsatsen. Människor är smarta varelser men samtidigt så dumma ibland.
Precis! Använder också för mycket skärm. Och jag har ändå bara instagram och denna blogg som sociala medier. Och nu måste vi prompt lära oss AI i skolan.
RaderaDet låter minsann som att även du har sett Peaky Blinders. Bra serie, även om jag funderade på vad resande och romer tyckte om den. Irländska "travellers" är tydligen inte släkt med romer på det sätt som svenska resandesläkter tydligen är med huvudpersonen hade ju rötter i båda.
SvaraRaderaFör mig har internet betytt ett drastiskt minskande bokläsande. Jag håller en viss social kontakt med folk på nätet (= skärmen) visst, men frågan är om det är tidseffektivt? Om det inte tar en väldig tid får något av lägre kvalitet. Jag är kluven.
Ifall det är så att jag nöjer mig med skärm istället för IRL, alltså. Twitter och sånt tar en massa tid, måste underhållas, och det mer högkvalitativa är en mindre del av tiden.
RaderaDe jag håller kontakten med som bor långt bort är förstås en annan sak. Där fyller skärm samma funktion som pappersbrev.
Förlåt, missade att du kommenterat här, ja Elis, nästyngsten han som nu jobbar på malmbanan, älskar Peaky blinders jag hakar på honom han har god smak för film o.dyl. Romer tror jag är i allmänhet ganska obrydda om vad vi "Gajo" (vet ej pluralformen) kulturkonsumerar.
RaderaJag tycker det finns rätt många av dessa travellers och "gypsies" i irländsk/brittisk populärkultur. Liksom du har jag funderat på deras ursprung, verkar vara som ett val ibland för någon som inte etniskt är rom utan bara vill hoppa av ekorrhjulet. I hästvärlden är travellers berömda för sina uppfödningar och sitt kunnande men de skälls också för att vara hästskojare ibland.
Ja e-post är perfekt för en som ofta glömt posta brevet jag skrivit. Men mobilen känns mer och mer som den elektroniska fotboja som jag och kompisen Mauri kallade den. Till slut sa vi bara bojan och ingen fattade vad vi menade. Nu när han dött måste jag skärpa mig för att inte säga bojan i oförstående sällskap.