Oj de sista dagarna före jul blev hektiska i övermått. Så nu sitter jag här och har missat både adventets sista skälvande dagar och julkalenderstarten. Tredjedag jul och inte ens staffansritten fick ett inlägg på rätt dag. Men det får den nu. Vädret var nämligen perfekt just på annandagen för en staffansritt. På morgonen hade p1 också ett program som hade en sällsamt helande inverkan på mig.
Min älskade vän genom knappt trettio år, Chateux dog ju förra vintern på sitt 31:a år. Chocken blev till en molande värk i bröstet som till och med märktes på blodtrycket. På riktigt kändes det som om hjärtat skulle brista. Både den lilla flock som blev kvar och jag har liksom levt bedövade av sorgen och saknaden. Gyllir har tex helt slutat rymma. Smilla letade länge efter henne. Året innan hade hon dessutom förlorat Kiva, grannens häst som blev som en fostermor till henne när hon var föl. Hennes stora kärlek till Kiva gjorde att hon rymde till henne då och då men när Kiva dog var det inte mödan värt. Så hästar på rymmen har jag sluppit så länge att jag nästan förlorat minnet av ängsligt letande mitt i natten. Dessutom blev minnet av underbara ritter under stjärnhimmeln, galopp i pudersnö och Chateauxs hurmlande när hon såg mig liksom djupfryst.
Programmet tinade upp den isen. När dessutom vädret, samt underlaget, var perfekt kom hästglädjen tillbaka. Det blev alltså staffansritt med först Gyllir och sedan Smilla, Storgråten kom som alltid när känslorna blir starka hos denna tåredalstant. Tur att inga människor är ute på morgonen i skogen dr jag rider. De hade annars ringt för att låta polisen ta in mig på anstalt. Det vore ren och skär lögn om jag sa att sorgen efter Chateaux inte värker längre, det gör den men den förlamar inte längre. Det är som om jag kommit ur en lång lågfrekvent molande depression. Men jag inser samtidigt att bästa fålen är Chateaux och att jag fått uppleva henne är en nåd som inte blir mindre av att jag har kvar två vackra och trofasta hästar plus tre dito hundar i min flock.
Så klart måste vi höra en staffansvisa också i efterhand. En av staffansvisorna där vi altar var "Staffan" i luciatåget jag medverkade i på jobbet. Det passar ju perfekt eftersom jag är stalledräng här hemma alla dagar året runt:
